Ett blekt vinterljus flödar in genom fönstret där Laura Hartman poserar för fotografen. Hon ler, men inte för mycket. Står stadigt med båda benen i golvet och verkar ovanligt bekväm med situationen. Hon ger inte intryck av att låta sig rubbas så lätt, trots att det ibland stormat ganska rejält kring hennes person.
Till Försäkringskassan kom hon 2011, handplockad av tidigare generaldirektören Dan Eliasson. Som analysdirektör leder hon en avdelning med närmare hundra anställda. Utifrån olika antaganden och komplicerade beräkningsmodeller, där det inte finns något rätt svar, tar avdelningen fram myndighetens prognoser och analyser av sjukförsäkringssystemet. Trots sin forskningsbakgrund erkänner Laura Hartman att hon fortfarande inte fullt ut förstår alla prognosmodeller hennes avdelning arbetar med.
– Det är utmanande och väldigt analytiskt stimulerande. Samtidigt bygger en riktigt bra prognos inte bara på modeller, de duktiga prognosmakarna lägger den berömda handen på och får ofta det bästa resultatet. För en utomstående är det inte alltid transparant var den bedömningen kommer ifrån, säger hon.
Laura Hartmans ambition är att få påverka samhällsutvecklingen med hjälp av kunskap och forskning. När hon erbjöds jobbet på Försäkringskassan var uppdraget att göra de analyser, prognoser och statistik som myndigheten producerar mer använda, både internt och externt av olika beslutsfattare. Det lockade.
– Det är vad jag sysslat med hela yrkeslivet, och vad jag brinner för. Vi forskare ska inte bara ta fram en rapport för att det är roligt att analysera en fråga eller räkna på något. Kunskapen ska användas för att utveckla beslutsfattandet i samhället, säger hon.
Laura Hartman växte upp i Helsingfors och efter studenten började hon läsa på Helsingfors universitet. Som huvudämne valde hon matematik, mest för att kunna söka på betyg istället för inträdesprov. Året därpå bytte hon ändå huvudämne till nationalekonomi, lockad av möjligheten att få kombinera sitt samhällsintresse med nationalekonomins modellbaserade och matematiska teoribildning. Efter examen gick flyttlasset till Uppsala.
– Under en utbytestermin hade jag träffat min blivande man, som numera är min exman. Eftersom min svenska var bättre än hans finska så flyttade jag och började på doktorandutbildningen i Uppsala, berättar Laura Hartman.
Forskningen kändes spännande och var dessutom ett sätt att med lite halvdana kunskaper i svenska komma in på arbetsmarknaden. Laura Hartman tänkte att hon skulle fortsätta så länge det var kul.
Det var kul ganska länge. I tio år forskade hon om arbetsmarknadspolitik och var med och byggde upp Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. När hon anställdes var myndigheten ny och alla anställda fick sitta med i olika arbetsgrupper efter intresse. Laura Hartman engagerade sig i allt möjligt.
– Utan det hade jag nog inte orkat doktorera. Jag hade ett intresse för, och kände ett ansvar för, helheten och verksamhetens syfte. Och jag hade en chef som såg det och peppade mig att gå mot ledarskapshållet, säger hon.
Efter disputationen började Laura Hartman ta sidouppdrag som extern forskningsledare på Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS. Där blev hon så småningom anställd som forskningschef och stortrivdes.
– Jag fick möta politiker, näringslivsrepresentanter och forskare face to face. Jag kunde verkligen föra ut kunskap och diskutera hur den kan bidra till en bättre värld, om man får vara lite poetisk, säger hon.
Men kunskap är inte alltid efterfrågad. Särskilt inte i ideologiskt laddade frågor. 2011 släppte SNS forskningsantologin Konkurrensens konsekvenser om privatiseringen av den svenska välfärdssektorn. Slutsatsen var i korta drag att det rådde en brist på kunskap om effekterna av konkurrensen, och att man i befintlig forskning inte kunnat hitta belägg för att privatiseringen lett till bättre kvalitet och effektivitet.
– Visst förstod vi att det kunde väcka intresse men nog underskattade vi det. Och vi underskattade de krafter som sätts igång när så starka kommersiella intressen är inblandade, säger hon.
Kritiken blev massiv och välorganiserad. Rapporten hade läckt ut i förväg och PR-byråer hade anlitats. Snart blev Laura Hartman själv måltavla och målades upp som en oseriös forskare. Laura Hartman belades med munkavle från SNS men från forskarsamhället var stödet massivt och hon kände sig trygg med att de gjort ett gediget arbete. Hon ville möta debatten på ett sakligt sätt, samtidigt som det var svårt att ”svara på varenda kula som kom farande.”
– Det låter dramatiskt men så kändes det just då. Det blev väldigt personligt, vilket jag är övertygad om var en medveten strategi. Jag tvivlade inte på att vi hade fog för vad vi skrivit men det blev som att köras runt i en torktumlare, säger hon.
Situationen blev ohållbar och när Laura Hartman erbjöds en tjänst på sin gamla institution vid Uppsala universitet lämnade hon SNS, vars vd senare bad om ursäkt för hur hon behandlats. Själv har hon valt att inte prata så mycket om händelsen offentligt. Dels tyckte hon att konflikten skulle stanna mellan de inblandade, dels av tidsskäl eftersom hon snart fick jobbet på Försäkringskassan.
– Jag har alltid haft många rådgivare och under den tiden förstod jag verkligen värdet av dem. Jag tror inte att jag hittar svaren hos mig själv, bara genom att meditera. Jag vill bolla med personer som har erfarenhet, säger hon.
Ända sedan hon började som chef har Laura Hartman haft en mentor. Hon omger sig även med många goda vänner i ledande positioner och som hon gärna diskuterar frågor med. Hon tvekar inte heller att ta hjälp av andra professioner, när så behövs. Som då hon under doktorandtiden var på väg in i den berömda väggen.
– Jag blev sjukskriven på deltid. Som så många andra ställde jag höga krav på mig själv och trodde att jag var bluffen som snart skulle avslöjas. Men jag har hög tillit till professionaliteten även utanför mitt område och tog hjälp. Fördelen att ha varit med om det är att jag nu känner igen signalerna och vet vad jag ska göra, säger hon.
Laura Hartman har jobbat en hel del med sig själv för att bli mer streetsmart och inse att varje möte inte behöver vara lika väl förberett. Hon måste inte läsa alla underlag som finns. Dessutom har hon upptäckt att det ibland blir bättre när hon tar saker på volley.
– Jag försöker våga lita på att jag kan hämta ur den kunskap jag samlat på mig. Mitt ledarskap handlar inte om att kunna alla detaljer utan om att ha en överblick, säger hon.
Inför varje nytt jobb har Laura Hartman alltid varit noga med att diskutera själva uppdraget, förväntningar och vilket mandat hon har. Eftersom hennes eget ledarskap präglas av tillit till medarbetarna och ett stort utrymme för självstyre blir det svårt om hennes egna chefer förväntar sig att hon har koll på alla detaljer.
– Jag jobbar med högutbildade och kompetenta personer. De kan sitt jobb. Nu leder jag dessutom via fem verksamhetsområdeschefer och då ska det mycket till för att jag ska gå in och styra i detaljer, säger hon.
När medarbetarna får stort förtroende tror Laura Hartman att de känner ett större ansvar, vilket ökar arbetslusten och leder till bättre resultat. Hon tror på att ge feedback på ett konstruktivt sätt och menar att det i varje rapport eller presentation går att hitta bra saker att lyfta fram. Samtidigt vill hon också peka på det som kan förbättras, utan att för den sakens skull säga exakt hur det ska vara. Hon vill skapa förståelse och försöker istället föra en principiell diskussion.
På avdelningen försöker Laura Hartman uppmuntra det kollegiala lärandet och bygga upp processer för kvalitetssäkring. De arbetar med interna och externa granskare och har seminarier där man förväntas delta aktivt. Alla bär ett gemensamt ansvar för att avdelningen levererar bra underlag. Blir något fel ska ingen kunna ducka utan snarare fundera över den egna rollen i kedjan.
– Får vi till det skapar det en trygghet och vi vågar ta oss an frågorna. Jag använder exponeringen mycket i mitt ledarskap, att vi är där ute hos andra på Försäkringskassan, i regeringskansliet, i samhällsdebatten. Vi påverkar och då är det bäst att det är rätt tänkt, säger hon.
