SiS ungdomshem Råby utanför Lund är en tuff arbetsplats. När Chefstidningen nyligen gjorde ett tema om hot och våld på jobbet berättade institutionschef Maria Hulthén om när personalen i somras möttes av dragna vapen då en intagen ungdom fritogs av beväpnade män.
I veckan figurerade Råby ungdomshem i riksmedia igen.
– En nyintagen ungdom attackerade en i personalen. Två personer hade följt med ut i en rastgård för att röka när ungdomen grep tag i den kvinnliga medarbetaren, med armen runt hennes nacke. I den andra handen en avbruten cd-skiva som hen höll mot medarbetarens hals samtidigt som hen krävde att grinden skulle öppnas, berättar Maria Hulthén.
HÄNDELSEN SLUTAR MED att den hotade medarbetaren i rastgården öppnar grinden, samtidigt har andra medarbetare sett vad som händer genom ett fönster och larmar. Ungdomen backar ut och springer. Efter ett par 100 meter blir hen övermannad av övrig personal som svarat på larmet.
– Medarbetarna som var med om det här får stödjande samtal med närmaste arbetsledare och huvudskyddsombud direkt. Man ser också till att de kommer hem och tas omhand av anhöriga. Sedan kopplas Företagshälsovården in.
Maria Hulthén berättar att båda medarbetarna redan är tillbaka på jobbet. Kanske för att det kollegiala stödet är viktigt, och för att de vet att de kan gå hem om de känner att de behöver det.
– Det finns en oerhörd kraft i personalen som jobbar här och jag är väldigt ödmjuk inför hur de går vidare efter en sådan här händelse, säger hon.
Maria Hulthén tror egentligen inte att mediauppmärksamheten om SIS-hemmen gör det svårare att rekrytera personal till arbetsplatser som uppenbarligen kan vara riskfyllda ibland. De som vill arbeta på institutioner som dessa vet ofta vad det i grunden handlar om.
– Våra ungdomar är här för att de har en speciell problematik, här finns missbruk och våldspotential. Så ser ju SIS institutioner ut, det är det här som är vårt uppdrag, säger Maria Hulthén och tillägger att det också finns mycket positivt som kan locka till yrket. Ungdomarna som inte kommer tillbaka, som går vidare, som får hjälp. Det är naturligtvis känslan av att göra skillnad för dem som lockar människor till yrket.
– Omkring 120 ungdomar passerar här varje år och vi brukar ha ett par händelser som vi rapporterar till Arbetsmiljöverket. Så jag skulle vilja påstå att vi lyckas ganska bra, säger hon.
Att det som händer på arbetsplatsen uppmärksammas i media ser hon inte heller som ett problem.
– Det måste finnas en transparens när det handlar om låsta miljöer som denna. Så det är inget konstigt med att media skriver. Och jag måste kunna stå för hur jag jobbar med arbetsmiljön, säger hon.
MARIA HULTHÈN HAR SJÄLV arbetat i 30 år på institutionen SiS ungdomshem Råby. Även som behandlingsassistent för många år sedan innan hon blev chef. Har hon som medarbetare själv upplevt det som nu händer hennes anställda?
– Allt var annorlunda på den tiden. Man jobbade ofta ensam, hade inga personlarm eller någon kamerabevakning… Men visst, jag har varit ensam i rum med hotfull ungdom med sax i handen. Då, på den tiden, var kollegornas stöd det viktigaste efter en sån händelse. Chefen sa mest att man skulle ”spotta upp sig” och gå tillbaka till jobbet.
Text: Helene Claesson Jennische
Läs vårt reportage om hot & våld på jobbet här:
Här måste all personal tänka säkerhet – hela tiden
