Det är något med chefer. Något med den där gestalten runt vilken spännande saker som makt, hierarkier och begär cirklar. Särskilt spännande om man är författare och dramatiker som Malin Axelsson.
- Fast jag är ju mer intresserad av hur makt gestaltar sig i grupper än just individen ”chefen”. Mer ur ett sociologiskt perspektiv, hur grupper gör makt tillsammans?
Ungefär så där låter det när Malin filosoferar om det hon erkänner nog ändå kan kallas en lätt fixering vid just chefer. I alla fall de senaste åren har det handlat mycket om ledarskap i Malins dramatik.
Till exempel den hyllade dramakomediserien Cheferna i podden P1 Drama. Säsong nummer 2 släpptes nyligen, i mitten av december.
- Cheferna handlar egentligen mer om managementkultur, det är en skruvad drift med de värsta avarterna av managementkonsulter. Nästan alla chefer har ju gått ledarskapskurser och träffat konsulter, många känner nog igen saker, säger Malin Axelsson.
I VÅR KOMMER UPPSÄTTNINGEN Chefen på Stadsteatern i Stockholm med Frida Hallgren i huvudrollen. En föreställning som sedan ger sig ut på turné med Riksteatern hösten 2020.
Föreställningen handlar om mellanchefen Jenny som har stora visioner men som sugs in i ett maktspel i den stenhårda hierarki som råder på företaget där hon fått i uppdrag att omorganisera.
”Likt en blodig maffia släntrar cheferna mellan lunchrestaurangen och mötesrummen. Och ur företagets dunkla djup bubblar känslokladd, kött och tjafs upp som inte alls ryms i de mallar och system som hon ska jobba efter” skriver Stadsteatern om pjäsen och vem kan motstå en sådan beskrivning?
- Det är utmärkt teambuilding att gå och se den här pjäsen tillsammans med sin ledningsgrupp, konstaterar Malin.
Du har ju själv varit chef i många år - för Ung scen vid Östgöta teatern och som konstnärlig ledare på Sveriges radio Drama. Hur är du själv som chef?
- Åh, det där är ju jättesvårt att svara på. Jag tänker att hur man är som chef handlar mycket om organisationen man är i, och tillfället man befinner sig i. Istället för att tänka på hur jag är eller borde vara som chef har jag nog tänkt ”hur ska jag leda just den här organisationen, just nu”.
Sevärda chefer i filmvärlden
Malin Axelsson tipsar
Det är inte bara Malin Axelsson som ser det dramatiska värdet i ledarskap. Vi bad henne tipsa om sevärda chefer i kulturvärlden!
#Successions – en tv-serie om makt, politik och familj där alla slåss om chefstitlar. Kanske en studie i dåligt ledarskap? ”På ett sätt är ju det här en Norénpjäs, ett riktigt familjedrama. Men det drar samtidigt mot komedi med den här syskonskaran som beter sig som de vore fem år och så den här patriarken till pappa. ”
#Halt & Catch Fire – en tv-serie om ett rebelliskt pc-projekt i Texas Silicon Prairie. ”Den här serien har inte blivit superstor, vilket är konstigt för den är fruktansvärt välgjord. Man kan väl säga att den handlar om att leda i snabb teknikutveckling. Och den handlar om utmaningarna i delat ledarskap. Här i form av den visionäre chefen och den nördige ingenjören som tillsammans ska leda det här projektet i hamn.”
#Reservoir Dogs eller De Hänsynslösa som filmen hette på svenska när den kom 1992, av Quentin Tarantino med Harvey Keitel i en av huvudrollerna. ”Maffiafilmer skildrar ju också ofta chefer, kriminella chefer med handeldvapen men ändå. Mekanismerna och positioneringarna kring makt i gruppen är desamma som i vilket företag som helst. Här handlar det om hårda spänningar i organisationen och maktrum”.
#The Wolf of Wallstreet – kom 2013 med Leonardo Di Caprio i huvudrollen. ”Fruktansvärt bra sedeskildring av Wallstreet under 1990-talet och det snuskiga, korrupta ledarskapet där. Baserad på en sann historia. Ironiskt nog arbetar den verklige Jordan Belfort, som gjorde sig skyldig till grov ekonomisk brottslighet, i dag som ”motivational speaker” ”
#Pjäsen Arturo Ui av Bertol Brecht. ”Brecht själv kallade detta en gangsterpjäs, den handlar om en halvdan gangster i Chicago och hans maktspel men ska ses som en satir om Hitlers väg till makten. Det är ett riktigt lärostycke, en skrämmande berättelse om ledarskap.”
Text: Helene Claesson Jennische
