– Inte fan var jag Moderaternas enda problem i alla fall.
Anna Kinberg Batra befinner sig i Sveriges Radios morgonödsliga vestibul och stöter oväntat på Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. De diskuterar turerna kring regeringsbildningen, som när detta utspelar sig ännu inte är klar. Suckar, ruskar på huvudet.
– Nej, svarar han, verkligen inte. Att göra sig av med dig var den enkla vägen ut.
Hon frågar om han vill ha ett ex av hennes nya bok Inifrån, där hon skildrar tiden som moderat partiledare.
– Ja, gärna! Har du lust att skriva i den?
– Självklart, svarar hon. Du kan betala mig genom en Instagrambild.
De tar ett fotografi ihop, som ska generera en gråtskrattande smiley från politiske Expressen-reportern Niklas Svensson och en del sura miner från vänsterpartister. Säkert från några moderater också, men vem bryr sig – Anna Kinberg Batra har ”tagit av sig rustningen”, som hon uttrycker det. Hon är fri.
Jonas Sjöstedt håller upp mobil-skärmen framför ögonen på henne.
– Får jag skriva så här till bilden: ”Oväntad vändning i regeringsförhandlingarna?”
– Gör det, svarar hon, det är ju jätteroligt!
Han försvinner i en hiss upp till P1 morgon medan vi sätter oss vid ett bord i väntan på Morgonpasset i P3, där Anna Kinberg Batra ska prata om boken.
– Jag och Sjöstedt kan skilja på sak och person och gör oss inga illusioner om att kunna övertyga den andre ideologiskt. I sak skulle han väl ta till vapen emot mig om revolutionen kom. Och jag skulle aldrig budgetförhandla med en kommunist. Bra, då vet vi det. Men på ett personligt plan finns det en respekt, säger hon.
– Tjuvtittade du förresten på vad jag skrev i hans bok?
Jodå. Hälsningen löd: ”För att du vet en del om hur det fungerar.” Anna Kinberg Batra återger en sak som han sade till henne, om vad det innebär att leda ett politiskt parti: ”Till 90 procent är du fånge under omständigheterna. Till 10 procent kan du styra själv.” De visdomsorden skulle Anna Kinberg Batra kunna brodera och sätta upp på väggen.
HENNES EGET PARTILEDARSKAP började med att hon fick ta över i hast, utan förberedelsetid. När Fredrik Reinfeldt meddelade sin avgång under valkvällen 2014 var hon lika överraskad som alla andra. Hon fick dessutom ett luddigt mandat.
När hon officiellt installerades på Quality Hotel i Solna 2015 spelades Axwells och Ingrossos Something new i högtalarna, men något verkligt nytt fick hon inte i uppgift att skapa. Eller snarare: samtidigt som hon skulle förnya partiet var hon tvungen att försöka förvalta politiken från sin sällsynt framgångsrike föregångare.
Omständigheterna hade redan från början gjort hennes väg till en knivig balansgång – ett steg för långt åt det ena eller andra hållet och någon skulle bli sur.
Men så länge det såg ljust ut var det förhållandevis tyst från de interna kritikerna. Och ljust såg det ut. I Demoskops aprilmätning 2016 var Moderaterna största parti med ett väljarstöd på 28 procent. I maj gjorde hon personligen succé i Novus förtroendemätning, där 34 procent svarade att de hade mycket eller ganska stort förtroende för moderatledaren – en siffra ingen annan partiledare nådde upp till.
Drygt ett år senare, innan valrörelsen hade startat, meddelade hon sin avgång.
– Den dagen fick jag kämpa för att stå på benen, för att inte falla ihop, bryta ihop, börja gråta eller lappa till någon, berättar hon.
Vad hände?
När vi till sist blir insläppta i Morgonpassets lilla studio och sätter oss till rätta bland sladdar i det gröna ljuset från P3-loggan på väggen, är detta en av sakerna som programledaren Hanna Hellquist vill ha svar på.
Anna Kinberg Batra har vänt ut och in på historien i sin bok och svaret kommer snabbt.
– Det var några av mina partivänner, som man kallar dem, som var lite för oroliga för sina egna positioner och började kräva min avgång. Flera stycken, på ett litet pärlband. Till sist tyckte jag att det blev lite för mycket. Då sade jag nej, nu sticker jag.
KANSKE BÖRJADE DET med Sverigedemokraterna. De gick starkt framåt under 2016 samtidigt som Moderaterna tappade mark. Inom Anna Kinberg Batras parti växte oron över utvecklingen, liksom det interna trycket på henne att göra någonting, och i januari 2017 upphävde hon till sist det tidigare förhandlingsförbudet. Från och med nu var det fritt fram att diskutera med Sverigedemokraterna i enskilda frågor.
Resultatet? Kritik från många håll och ett ras i Demoskop-undersökningen i mars 2017 till rekordlåga 16,6 procentenheter, samtidigt som SD blev näst största parti.
En annan av Morgonpassets programledare, komikern David Druid, spetsar till det:
– Eeeh, du kommer från ett Moderaterna som säger ”öppna era hjärtan”. Sen är det du som formar partiet så att det är lite ”stäng dem igen”.
– Jag förstår vad du menar, men håller inte med. Omvärdera och ändra måste vi göra. Hjärtat måste man ha med jämt. Det här handlar om hur man hanterar en kris. År 2015 kommer folk gående över Öresundsbron och en del får sova ute. Då tycker inte jag att man har hjärta om man inte tar tag i det. Men det är klart att det kändes tufft i bland.
Omständigheterna igen, de 90 procenten: Hon, som ända sedan MUF-tiden varit en tydlig representant för den liberala falangen i partiet, som drivit sådant som hbtq-personers rättigheter och friare invandring, tar över partiet i en tid då hela det politiska landskapet bildar en rutschkana högerut. Balansgången visar sig hopplös. När hon sluter den decemberöverenskommelse som ska hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande, kritiseras hon. Och när hon öppnar för samtal med samma parti kritiseras hon igen. Enligt Jan Björklund var det rent av där och då som Alliansen började spricka.
Till 90 procent fånge, sade Sjöstedt. Men de resterande tio då – hennes eget ansvar?
Jo då, hon står för sitt beslut att öppna kanalerna till Sverigedemokraterna. Det var rätt, men tiden omogen. Att hålla dem utanför är att ge dem en martyr-status som bara göder dem, tror hon.
När samtalet rör sig om Sverigedemokraterna blir Anna Kinberg Batras svar retoriska och meningsbyggnaderna bakvända. Armarna sätts i kors. Annars är de ständigt i rörelse, liksom fötterna. Hon skrattar mycket. Verkar trivas bra här på den ”vänsterliberala skitkanalen”, med Jimmie Åkessons formuleringskonst.
När mickarna är av frågar David Druid henne om hon sagt upp medlemskapet i Moderaterna.
– Nej, jag är medlem. Gräsrot då, på något sätt. Jag ska snart bli oljemålning. Fast Reinfeldt måste bli färdig först. De får hänga upp honom till att börja med.
– Men varför tar han sådan jävla tid då?
– Jag vet inte. Det kanske är frisyren…
EFTER SÄNDNINGEN SKA Anna Kinberg Batra vidare med taxi. Precis när hon satt sig i bilen inser hon att hon glömt telefonen i studion, och vänder tillbaka. Taxichauffören tar av sig solglasögonen och ser på mig i backspegeln.
– Jag är uttalad moderat. Jag bor i Huddinge. Jag är företagare. Man måste ha lite avdrag, du vet.
Tyckte du att Anna Kinberg Batra var bra som partiledare?
– Ja, hon är en stark kvinna.
När Anna Kinberg Batra kommer tillbaka igen förklarar chauffören för oss båda varför han gillar ”starka kvinnor”. Hans mamma var den andra muslimska kvinnan i Eritrea att köra bil. Hon startade dessutom eget företag. Han är ”mammas pojke”, konstaterar han. Anna Kinberg Batra lyssnar framåtlutat medan vi kör igenom ett soligt vinterstockholm, förbi slottet och en bit bort det moderata riksdagskansliet.
– Din mamma lät ingenting begränsa henne, eller hur? Hon gjorde som hon ville, säger hon.
När Anna Kinberg Batra tog över som partiledare hade hon samma inställning: hennes könstillhörighet skulle inte få begränsa henne. Och inte heller skulle hon adressera den som förklaring om saker och ting sket sig.
– Att spela könskortet är inte framkomligt i en konservativ organisation. Vi gjorde aldrig en affär av att jag kunde bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Det finns inte någon större kvinno-wow-faktor i Moderaterna. Där är det kompetens man ska prata om. Kompetens är fint och kön är fult.
Därför trodde hon också att det var framkomligt med en ”könsneutral” strategi. Hon var lika meriterad som sina föregångare i de för moderat kultur avgörande ekonomiska och internationella frågorna, och hon skulle vara precis lika korrekt och seriös som dem. Trist, om man så vill. Det var den traditionella modellen.
Taxichauffören, som inte verkar ha lyssnat så noga, bryter in.
– Om jag ska vara ärlig var Anders Borg min favorit.
– Det är intressant, svarar hon, Anders Borg blev mest populär och vann förtroende i breda lager när han var som mest seriös och ansvarsfull och hanterade kriser. Ju mer kamrerstyp han var, desto mysigare tyckte alla att han var.
MED ANNA KINBERG BATRA var det omvänt. Under hennes korta tid som statsministerkandidat inträffade den ena krissituationen efter den andra: flyktingvågen, Brexit, Trump, terrordådet. Tiden var ”dead serious”, som hon formulerar det. Men när hon uttryckte sig därefter uppfattades hon som stram och stel. Och när hon visade handlingskraft kom kritiken också inifrån. För kall, för tuff, löd domen.
– Särskilt i konservativ maktkultur finns en förväntan om att kvinnor ska vara snälla, mjuka och omhändertagande. De som bär på en sådan förväntan blir arga och ledsna när jag väl fattar beslut och säger ”nej, nu är det så här”. Man får slita lite hårdare för att få igenom saker. Och sliter man för hårt blir man bitchig eller besvärlig.
Men låg det då inte någonting i kritiken? Var hon inte väl robotlik i intervjuer och debatter?
Jo då. Det stämmer nog, säger hon. Hon var ny och ännu inte varm i kläderna. Dessutom hade hon Håkan Juholts mustasch inpräntad på den mentala hornhinnan, Juholt som hade skojat om sitt utseende och sin ”kulbo” och bjudit på sig själv med resultatet att hans politiska projekt snart var reducerat till en plump i det socialdemokratiska protokollet.
Hon valde att spela säkert – för säkert. Planen var att knäppa upp kavajen lagom till valrörelsen, kanske sitta med komikermaken i tv, låta sig intervjuas i någon populär podd. Så långt hann hon inte.
NÅGRA VECKOR SENARE möts vi igen, på Café Rival i centrala Stockholm. Anna Kinberg Batra pekar på två olika kakor i disken och frågar mannen som jobbar där vad skillnaden är. ”Snickers och en hälsobar, som innehåller…” – och där avbryter hon honom.
– Jag tar snickers.
Vi fortsätter samtalet där vi avslutade det senast.
Bristen på tålamod – det var det som till sist fällde henne, enligt henne själv. Det normala är att en moderatledare testas i ett val, oavsett opinionsmätningar. Med henne bröts den traditionen. Som en av orsakerna pekar hon ut den tilltagande medialiseringen av politiken.
– Det är den som gör att fyra år är alldeles för lång tid. Ett mediedrev kan piskas upp på en timme. Människor rusar hit och dit och känner bråttom, bråttom, bråttom. Till slut orkar de inte vänta.
Vad har du lärt dig om ledarskap som du inte visste innan du blev partiledare?
– Vad som händer när det blir hårdare maktspel, när trycket hårdnar från flera håll samtidigt.
Borde du med facit i hand ha gjort någonting annorlunda?
– Ja, om jag hade vetat och kunnat föreställa mig hur starkt det interna motståndet kunnat bli hade jag lagt mer kraft inåt i organisationen, för att bekräfta vilsna själar och kanske förebygga internt motstånd. Jag skulle ha säkrat upp några personer lite mer i början, i stället för att ta deras mandat och rusa vidare framåt.
Du har beskrivits som för tuff och kall – men var du i själva verket för mjuk?
– Ja, lite för snäll ibland. Men jag var nog en hygglig balans mellan dörrmatta och diktator, och har kallats båda. Jag vågar fatta beslut, men jag är inte… iskallt maktspel kan kräva att man är beredd att offra nära relationer, kanske mer än jag gjorde. Å andra sidan: vännerna har jag kvar.
MED BOKEN INIFRÅN har Anna Kinberg Batra i efterhand tagit kontroll över ett skede i den politiska historien som hon, när det utspelade sig, hade svårt att manövrera. Nu är hennes bidrag till historieskrivningen bearbetat och färdigt.
Nästa steg då? Naturligtvis har hon fått en del fina jobberbjudanden, men tackat nej till det mesta. Vill inte kasta sig in i någonting överilat. En aktör som hon dock har sagt ja till är Handelshögskolan, där hon nu är rådgivare i ämnet ”ledarskap i turbulenta tider.” De problem som hon kämpade med som moderat partiordförande – medialiseringen, otåligheten, ojämställdheten – är inte begränsade till den politiska sfären, menar hon.
Hon är glad över att hennes erfarenheter nu kan användas till problemlösning. För om det som Jonas Sjöstedt sade till henne om politiskt ledarskap också gäller chefer inom andra branscher, gäller samtidigt hans avslutande ord:
– Utmaningen är att göra det bästa av de där tio procenten.
