Vägen till Annica Sohlströms kontor går via en reception strösslad med broschyrer som rymmer kostråd för allt från spädbarn till den som vill börja äta mer grönt. En trappa upp, i avdelningens pentry, finns ingen ordinär fruktkorg. Där står flera stora backar, överfyllda med bananer, äpplen och päron.
– Ja, men du får tänka på att vi är många som jobbar på Livsmedelsverket. Det ska räcka till en frukt per anställd och dag, säger hon.
Sedan december förra året är myndighetens huvudkontor, och det generöst tilltagna kontorsrummet med lilarandig fondvägg och abstrakt konst på väggarna, Annica Sohlströms arbetsplats. Den förra generaldirektören, Stig Orustfjord, hade oväntat ombetts att avgå. När regeringen sökte efter en tillfällig ersättare hade Annica Sohlström, nutritionist i grunden och erfaren ledare, precis tackat nej till ett nytt femårigt förordnande hos sin dåvarande arbetsgivare Forum Syd. Matchningen kunde knappast varit bättre.
– Det var sådär så att man inte tror att det är sant. Jag hoppade in hastigt och lustigt och upptäckte att det var ett jättespännande jobb.
Enligt envisa rykten, delvis bekräftade av Stig Orustfjord själv, föregicks hans avgång av interna stridigheter och kommunikationsproblem. Men enligt Annica Sohlström var stämningen när hon kom in ”förvånansvärt bra”. Visst hade det varit rörigt på toppen, men medarbetarna hade huvudsakligen koncentrerat sig på sina arbetsuppgifter, upplevde hon.
– Det kändes inte som om jag behövde börja med någon krishantering. De var beredda att börja blicka framåt ganska direkt och jag togs emot otroligt positivt.
Hennes fokus låg inledningsvis på att återskapa arbetsron. Genom att visa att verksamheten var stabil och backades upp av sitt departement hoppades hon kunna ingjuta framtidstro i medarbetarna. Som tillförordnad generaldirektör ville hon inte bara hålla skeppet flytande utan sätta i gång med att staka ut en väg framåt.
– Jag började bygga en ledningsgrupp, prata om hur vi skulle kunna planera för framtiden och sätta upp gemensamma mål. Organisationen ville inte vänta i ett halvår, den ville framåt och då var det lika bra att agera som om vi skulle det. Annars tror jag att jag hade spätt på den oro som kanske fanns.
Sedan i juni i år är Annica Sohlström inte längre tillförordnad utan ordinarie generaldirektör för Livsmedelsverket. I hennes uppdrag från regeringen ligger att verka för säker mat och bra dricksvatten, främja bra matvanor och se till att informationen om mat är pålitlig. För henne som chef handlar arbetet mycket om att göra uppdraget tydligt för personalen och få alla att dra åt samma håll. Hon leder en organisation vars verksamhet kan ha stor påverkan i mångas liv, men säger att hon inte knäar under ansvaret.
– Det är klart att man får vrida och vända på saker länge innan man fattar beslut som får väldigt tydliga effekter, men jag kan inte säga att jag bävar inför det.
Annica Sohlströms uppfattning är att man egentligen inte behöver ha sakkunskap för att klara av att vara myndighetschef. Men visst, att hon både hade forskat i nutrition och arbetat på myndigheten tidigare i sin karriär gjorde startsträckan kort och gav henne kanske ökat förtroende bland personalen.
Sitt allra första chefsuppdrag fick hon just här på Livsmedelsverkets huvudkontor i Uppsala, 2001. Tidigare utgjorde handledning av studenter och doktorander hennes enda erfarenhet av ledarskap. Nu fick hon arbeta som chef med stigande grader av ansvar. Först mer som arbetsledare utan vare sig personal- eller budgetansvar, sedan som enhetschef och till sist även som medlem i myndighetens ledningsgrupp.
– Under den här perioden förändrades vårt sätt att jobba med verksamhetsplanering, jag fick gå flera chefskurser och var med i ett mentor- och adeptprogram. Jag har verkligen gått i chefskola här.
Efter nio år på Livsmedelsverket var Annica Sohlström redo för ett större mandat som ledare. Dessutom var hon mätt på kost och hälsa som ämnesområde. Det hade varit en turbulent och ganska tuff period där de frågor hon arbetade med fick mycket uppmärksamhet och ofta ifrågasattes i media. Hon kände behov av att byta inriktning och kasta sig över något nytt.
Rollen som generalsekreterare för Forum Syd, en biståndsorganisation som förmedlar bidrag från Sida till sina medlemsorganisationers biståndsprojekt, blev detta nya. Hon gick från att ha haft ansvar för ett tjugotal personer och vara expert inom sitt område, till 110 anställda och okänt vatten.
– I början var det frustrerande att inte känna att jag till fullo behärskade det jag skulle prata om. Men jag lärde mig både att lita på medarbetarna och de underlag jag fick, och att förstå att jag inte behövde vara bäst och expert hela tiden.
När hon hade blivit varm i kläderna började hon, tillsammans med sin ledningsgrupp, att rita om kartan för Forum Syds arbetsrutiner och organisationsstruktur. Att omorganisationerna periodvis möttes av mycket motstånd gör att hon i dag inte känner sig orolig om hon blir ifrågasatt när hon vill genomföra förändringar. Nu vet hon att det går, även om det stormar på vägen. Att motståndet är naturligt och något som man som chef ska omhänderta.
– Jag tror aldrig man kan informera för mycket när man ska driva en förändring, samtidigt som man måste lyssna. Det gäller att ta tillvara alla synpunkter men det går inte att sträva efter konsensus.
Gör man det riskerar processen att bli utsmetad, otydlig och ta extremt lång tid, menar hon. I stället försöker hon komma ihåg att människor är olika, en del älskar förändring medan andra avskyr det och aldrig kommer att hoppa på tåget.
– De som är skeptiska är ofta ganska högljudda och jag tror ett vanligt fel är att ägna väldigt mycket tid åt att försöka övertyga den procenten. Som ledare får man acceptera att man inte kan få med sig alla.
Resonemanget till trots brukar hon få höra av sina medarbetare att hon är mer utav en lagledare än en ensamspelare. Det är också så hon vill uppfattas. Drivkraften ligger i att få utveckla en grupp, lyckas skapa ett team där olika kompetenser kompletterar varandra. Hon vill att medarbetarna ska få energi av att gå till jobbet, men också att de ska vara beredda att ge energi.
– Det är som roligast att leda en organisation när människor säger ”nu kör vi”, när man märker att det finns en vilja att göra det lilla extra och man får ett flow.
Tyngre är det när pengarna inte räcker till allt hon skulle vilja att myndigheten gjorde – vilket sker ofta – och när hon inte riktigt har något rättesnöre för hur hon ska prioritera.
– Det kan också kännas tungt om vi medarbetare i arbetsgruppen inte har en gemensam syn på vart vi ska, om det är en konflikt. Det har emellertid inte hänt sedan jag kom tillbaka hit som generaldirektör. Jag befinner mig nog fortfarande i lite utav en smekmånadsperiod.
Annica Sohlströms mål med arbetet på Livsmedelsverket är att lyckas få myndigheten att på ett påtagligt sätt bidra till bättre matvanor, framförallt bland dem som har det socioekonomiskt sämst i Sverige. Själv uppger hon att hon försöker att leva sunt, även om hon oftare tackar ja än nej till eftermiddagsmötenas bullfat. Generellt tror hon att det råder en relativt stark ”leva som man lär”-kultur bland personalen. Frukten går åt.
Om en medarbetare åt chips till lunch skulle hon helt klart lägga märke till det.
– Men jag skulle absolut inte säga något. När vi representerar är det viktigt att vi bjuder på schyssta saker och visar att vi lever som vi lär. Men den enskilda medarbetaren står det helt fritt att leva sitt eget liv, så länge man klarar jobbet.
TEXT: Karin Persson
*Som medlem i Akademikerförbundet SSR kan du läsa hela Chefstidningen på nätet. Logga in ovan och bläddra i PDF:erna.
