Skolfrågor väcker känslor. Det vet Ann–Marie Begler, Skolinspektionens chef. Under hösten har stängning – och öppningen – av Lundsbergs internatskola varit ett återkommande inslag i hennes vardag. Hjärtat finns hos de elever som behöver skolan allra mest – vis av sin egen uppväxt vet hon att det kan göra hela skillnaden för ett barns liv.
Text: Eva Brandsma
Om människor i allmänhet inte hade klart för sig vad Skolinspektionen är, har det nog klarnat en del efter höstens uppmärksamhet kring internatskolan Lundsberg. Efter polisanmälning för misstänkt misshandel i samband med en nollningsfest bestämde skolinspektionen att skolan brustit så i sitt skydd av sina elever att skolan skulle stängas.
Det gjorde den och alla hade en åsikt i frågan. En månad senare öppnades skolan igen eftersom Förvaltningsrätten underkände stängningen. De hänvisade till att ”strykjärnsinsidenten” hade skett på fritiden, även om det var i skolans lokaler.
När vi ses håller Skolinspektionen som bäst på med att överklaga förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten.
Ann–Marie Begler har varit generaldirektör här sedan myndigheten bildades för fem år. Då delades Skolverket upp i två myndigheter. Tillsyn, tillstånd, kvalitetsgranskning och anmälningsärenden faller under Skolinspektionens vingar. För att sätta press på skolor att fullfölja sina åtagande har man fått påtryckningsverktyg som ytterst handlar om att kunna stänga en skola eller utdöma vite. När de åtgärderna sätts in blir det alltid stor uppmärksamhet i media, åtminstone i lokalpressen. Med Lundsberg blev det en riksangelägenhet och stor debatt i medierna.
– Jag står rätt stadigt på jorden i de här situationerna.
Att hjärtat finns hos de barn som behöver skolan allra mest råder det ingen tvekan om. Ann–Marie Begler vet att en bra skola och en bra lärare kan ändra hela livet för en liten individ. Själv växte hon upp i Farsta, det var en tuff förortsmiljö. Hennes föräldrar hade ingen akademisk utbildning.
– Men de läste mycket det tror jag gav mig självförtroende in i skolan.
Man satte sig liksom inte på Anna–Marie berättar hon. Hon var robust. I tvåan berättar hon var det en av flickorna i klassen som hade kalas och bjöd alla tjejer – utom henne.
– Då gick jag dit ändå och sa till flickans mamma att det inte var rätt att jag inte var bjuden.
Självförtroendet tackar hon sin pappa för. Han sa att hon kunde bli det hon ville bli i livet, ja, hon kunde göra allt hon ville. Det här har hon märkt är en erfarenhet hon delar med många andra kvinnliga chefer – den oinskränkta tilltron från sin pappa.
– Det var ett stort trauma i mitt liv när han dog när jag var18 år.
Fortfarande som nästan 60–årig erfaren chef tänker hon att hon visar sin pappa att det blev något av henne trots att det under ungdomsåren såg illa ut ibland.
Utrustad med ”läshuvud” som det hette på 60–talet, tröttnade hon tidigt på skolan. Den var inte utmanande.
– Tjejtoa och rökrutan lockade mer än skolan. Jag skolkade mycket.
Men det fanns lärare som fångade upp henne och talade om för henne att hon hade förutsättningar av lyckas och att hon skulle skärpa sig.
– Det betydde mycket.
Hon gick om ett år på gymnasiet och klarade till slut skolan med bra betyg i framför allt i matematik och naturämnen. Ändå valde hon sedan att gå och socialhögskolan och utbilda sig till socionom. En utbildning som hon så här i efterhand tycker att hon haft god nytta av.
– Det var 70–talets påverkan tror jag.
Skolan är den enda institution som kan ge barn från tuffa miljöer en möjlighet att ta sig vidare. Problemet idag, säger Ann-Marie, är att skillnaden mellan de som har hjälp och resurser hemma och de som inte har det ökar.
– Skolan reproducerar klass idag. De barn som har föräldrar med låg utbildning riskerar att leva vidare i samma situation som sina föräldrar.
Föräldrar med utbildning har lättare att dra sina skoltrötta ungdomar genom skolan. De kan hjälpa till med läxorna, de barnen har möjlighet att se något annat, de får resa, och få andra intryck.
– För de barn som har det tufft blir världen väldigt liten.
Därför är skolans uppdrag är så viktig. Och det är därför det är så angeläget att skolor som inte ger stöd till alla barn, anmäls till skolinspektionen.
Ann-Maries väg fram till gd–jobbet för den här myndigheten på 400 personer har gått via socialtjänsten i Stockholm Stad, Socialstyrelsen där hon bland annat var överdirektör, generaldirektör på Brottsförebyggande rådet. Sedan blev det överdirektör på Rikspolisstyrelsen innan hon sökte sig hit – som en i den första vågen av generaldirektörer som rekryterades i en helt öppen process.
”Hennes” minister heter Jan Björklund och det var också han som gav uppdraget till henne. En minister som väl helt och hållet förknippas med skolfrågor. I Skolvärldens senaste lista på de ”skolmäktigaste” personerna i Sverige kommer Ann–Marie Begler på första plats och Jan Björklund hamnar först på tredje.
Hon beskrivs som ”orädd med hårda nypor” och som starkt bidragit till att Skolinspektionen fått betydligt större makt än vad man hade trott då myndigheten grundades.
Förhållandet mellan henne och Jan Björklund är mycket gott säger hon. Men de ses inte ofta påpekar hon. Även när det varit så intensivt med uppmärksamheten i media har de inte hörts av.
– Det är viktigt att den kontakt man har med regeringen är förhållandevis reglerad. Vi är en myndighet under regeringen, och det betyder inte att vi är fria att göra vad vi vill. Men vi måste vara självständiga och själva avgöra vad det är vi ska göra i vår tillsyn.
Hon träffar statssekreteraren ett par gånger per termin. Björklund ännu mer sällan. Men hon hör ju i intervjuer att hon har stöd från departementet.
Inte ens ett uppmuntrande sms?
– Nej ingenting. För hade han haft en annan uppfattning hade han ju kunnat smsa det också. Då hade han lagt sig i myndighetsutövningen.
Det här en stor del av att vara chef i en politiskt styrd organisation. Och att prata om förhållandet mellan myndighet och regering är ett av hennes ”favoritämnen”. Vikten av att vara självständig samtidigt som man fullföljer sitt uppdrag. Det styrs av instruktionen av vad myndigheten ska göra, ett årligt regleringsbrev och lagar och regler. Att alla inblandade känner till och respekterar de varandras roller är en förutsättning för att det ska fungera. Tillit och förtroende är a och o.
En annan påtaglig del av att leda en politiskt styrd organisation är att ledningen lätt byts ut. Om knappt ett år är det val. Det kan mycket väl betyda regeringsskift. I september röstar vi och den första oktober har Ann-Marie suttit sex år på sin stol. Ett förordnade är sex år plus eventuell förlängning med tre år.
– Jag vet inte vad som händer, säger hon med eftertryck. Det är en öppen fråga. Dels måste regeringen vilken den nu är vilja ha mig i tre år till dels måste jag känna att jag har någonting att ge i tre år till.
Hur mycket inverkar ett regeringsskifte generellt på en myndighet?
- Nu har jag varit i myndighetsledningar i snart 20 år och jag kan nog säga att väldigt lite förändras för själva myndigheten vid ett maktskifte. När vi gör en politisk omvärldsanalys så är det egentligen ganska få förändringar som man har uttryckt från S till exempel som rör Skolinspektionen.
Varje regering, menar hon, måste hitta sitt sätt att dra nytta av de myndigheter som finns. Och ofta sker nya uppdelningar av myndigheter som till exempel när Skolinspektionen bildades.
Efter att den här artikeln publicerats kommer Kammarrättens utslag. Skolinspektionen gjorde fel som stängd Lundsberg.
Hon är inte överens med dem. Men att älta det hjälper ingen. Det är för övrigt en devis hon har haft med sig genom livet – att göra upp med det som är smärtsamt. Då gör det mindre ont.
– Livet går ut på att bli vän med det.
