De allra flesta av oss har inte och kommer inte att vara med om någon större katastrof i våra liv. Att drabbas av jordbävningar, flygplanskrascher eller att vara med om en härdsmälta är lyckligtvis ovanliga fenomen som inte händer speciellt ofta. Mer vanliga kriser - som utdragna elavbrott, översvämningar och bränder – kan drabba oss och ge upphov till svåra situationer. Hur påverkar det människor att uppleva händelser som går utöver det vanliga och normala? Kan vi veta på förhand hur vi kommer att agera när vi hamnar i en svår situation? Ja, det finns forskning som gör att vi med ganska stor säkerhet kan förutsäga hur människor beter sig i olika kriser.
Text: Misse Wester, docent i beteendevetenskaplig riskforskning på KTH och på Forskningsledare på FOI
Orsaker till händelsen påverkar hur vi reagerar
Det kan vara lämpligt att skilja på olika typer av kriser. Det finns kriser som orsakas av naturliga orsaker som jordbävningar, översvämningar eller andra extrema väderhändelser. Det finns också kriser som orsakas av mänskliga handlingar, antingen genom olyckshändelser eller genom medvetna handlingar. Orsaker till uppkomna kriser kan vara enkla, som att någon lämnat spisen på och genom det orsakat en mindre brand, till komplexa där stora, invecklade system som kollapsar och orsakar en global finanskris. Vad en kris orsakas av påverkar hur vi upplever den och hur vi agerar. Om den kommun jag bor i drabbas av kontaminerat vatten är det något jag själv har stor kontroll över. Jag kan koka mitt vatten; välja att köpa vatten på flaska eller helt avstå från att dricka vatten under en tid. Blir jag däremot exponerad för ett virus eller någon form av luftburet gift har jag inte samma kontroll över situationen. Detta för med sig att jag kanske blir mer bekymrad över situationen, känner mindre kontroll över att påverka min situation och söker information i allt större utsträckning. Olika kriser har således olika anledningar som påverkar vad eller varför något sker, och dessa aneldningar inverkar på hur vi reagerar på en situation. Dessa skillnader är viktiga att beakta när vi planerar och formulerar våra krishanteringsstrategier. Vid olika typer av kriser finns det olika behov av information, direkt eller indirekt stöd, eller om det krävs mer eller mindre handgripliga insatser. De allra flesta kriser har specifika förlopp som kan delas in i tre delar: Innan krisen – där samhället bygger upp en viss beredskap inför det som kan hända och försöker utföra någon form av omvärldsbevakning för att tidigt upptäcka signaler för att något håller på att hända. Under krisen – här kretsar det mesta ring vad man kan göra för att minimera de negativa konsekvenser en kris för med sig. Efter krisen – under denna tid fokuserar mycket på vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Här kommer ofta frågor om ansvar, resursfördelning och ibland skuld in. Även om konsekvenserna för drabbade är den samma – exempelvis om ett hus rasar ihop – spelar det stor roll för hur vi hanterar krisen och dess efterspel om detta har orsakats av en jordbävning, ett konstruktionsfel, eller en terroristattack.
Att planera inför eventuella kriser är väldigt svårt. Att försöka förutsäga vad som kan hända, när det kan hända, hur många som kommer att drabbas, när krisen kommer att vara över, och hur pass omfattande återställningsarbetet kommer att vara, är omöjligt att på förhand veta. Det är givetvis svårt att planera inför det oförutsägbara men det går att lära sig en del från hur tidigare kriser har förlöpt.
Många myter om krisreaktioner
Vad gör de flesta människor när en oväntad kris inträffar? Ämnet är omgärdat av förutfattade meningar och myter, vilket gör planeringen svårare än det behöver vara. Den mest seglivade myten kring mänskligt beteende är den om panik. Många gånger hör man att folk drabbas av panik i kriser, att människor beter sig illa mot andra för att rädda sitt eget skinn, och att beteenden ofta är irrationella och ibland kontraproduktiva. Stämmer dessa föreställningar? En närmare titt på den forskning som bedrivs inom detta område pekar åt helt motsatt håll.
Att reda ut vad som egentligen sker med människor under en kris är förenat med vissa metodologiska svårigheter. Det är sällan en eller flera forskare med rätt kompetens är närvarande vid en större händelse för att kunna dokumentera vad som händer. Trots det finns det ett växande antal studier som visar att de myter som omgärdar beteende i kriser inte alls stämmer.
"Man drabbas av panik"
När vi säger att en person drabbas av panik menar vi ofta att denna person blir extremt rädd. Denna rädsla gör att personen tappar kontrollen över sitt eget beteende och att de handlingar man då utför är irrationella och inte är anpassade efter situationen. Men är det verkligen så? En närmare titt på det som ligger till grund för dessa antagande är att man ofta uttalar sig om andras beteende och tillskriver dem olika egenskaper: ”När jag kom fram till olycksplatsen sprang folk runt i panik”, ”Folk flydde i panik”, eller ”hon drabbades av panik” är vanliga utsagor vi kan läsa i tidningar eller höra i nyhetsrapporteringar kring olika kriser. Vid utrymningen av tornen i World Trade Center efter terrorattacken den 11 september, visar intervjuer av överlevande att alla utsagor om panik handlar om hur andra beter sig: ”Jag såg Eva springa fram och tillbaks till sitt skrivbord tre gånger innan hon begav sig bort mot trappan”. Ja, vid en första anblick ter sig detta beteende ganska oförklarligt. Men om vi visste att Eva först springer och hämtar sin telefon, sen kommer tillbaks för att ta sin plånbok och till sist hämtar hela sin handväska, blir beteendet genast mer begripligt.
"Man räddar sitt eget skinn"
En annan vanligt förekommande föreställning är att vi beter oss själviskt i kriser, där vi ser till att vi klarar oss även om det sker på bekostnad av andra. Även här baserar sig dessa uttalanden på observationer tagna ur sitt sammanhang. Forskningen visar att på det stora hela beter vi oss väldigt bra mot varandra. En amerikansk forskare har en gång sagt att människor beter sig bättre mot varandra när de evakuerar ett havererat flygplan, än när de går ombord flygplanet vid en vanlig in-checkning. När något oväntat händer så blir vår överlevnad givetvis viktig, men det är inte enbart vår överlevnad utan vår grupps överlevnad som blir central. Studier av utrymning av brinnande hus visar att vi håller ihop i grupper när vi försöker ta oss ut. Här spelar det inte så stor roll om gruppen utgörs av vår familj, våra arbetskamrater eller personer vi just har träffat. Detta innebär också att sannolikheten att omkomma vid en brand eller annan katastrof ökar ju större grupp vi tillhör. Att evakuera två personer går snabbare än en familj på fem personer, vilket gör att större grupper fördröjs i sin evakuering. Det kan också vara så att vi stannar för att hjälpa andra som är svagare och rör sig långsammare än oss själva, vilket kan göra att evakueringen inte går så snabbt som den borde. I och med att vi är så fokuserade på vår grupp kan det händ att vi inte ser eller lägger märke till andra personer som också håller på att evakuera med sin grupp. Om någon snubblar eller ramlar kanske vi inte ser det, utan fortsätter att ta oss fram för att komma till säkerhet. Att inte uppmärksamma andra, som vi inte ser som medlemmar i vår grupp, som behöver hjälp i en farlig situation kan se grymt och hänsynslöst ut men det är sällan en medveten handling att rädda sig själv och strunta i andra. Under den akuta fasen i en kris, när det stormar som värst eller brinner okontrollerat, är situationen väldigt kaotisk. Att i då, i denna stressfyllda situation, bete sig som om allt vore normalt är en orimlig tanke. Istället fokuserar vi på vår grupp och har helt enkelt inte möjlighet att ta in andras situation. Det betyder inte att vi utnyttjar andra för att själva överleva, vi är inte anti-sociala utan snarare asociala, vilket är två helt olika saker. Vi flyr undan den fara som hotar oss och våra gruppmedlemmar. Det är en flykt med en klar riktning, bort från det som vi vet hotar oss, inte ett irrationell eller icke-funktionellt beteende.
"Kaos leder till plundring"
En annan seglivad myt är den om plundring. Ofta sprids rykten om att hus som lämnas under en evakuering plundras på tillgångar, eller att affärer plundras på allt från godis till elektronik. Här är det viktigt att skilja p olika typer av kriser. Kriser som orsakas av social oro, upplopp eller kravaller, följer en annan typ av logik än kriser som orsakas av naturkatastrofer eller tekniska olyckor. Upplopp är till sin natur ett utlopp för social protest, där en eller flera grupper uttrycker sin frustration med samhället genom att utmana statsmakten. Här är skadegörelse ofta riktad mot specifika aktörer och plundring sker ofta i socialt utsatta områden. Om man tänker sig att man vid en naturkatastrof ser en person som bryter sig in i den lokala livsmedelsbutiken och förser sig med många flaskor med vatten, plundrar denna person affären då? Det kan ju vara så att det råder en stor brist på dricksvatten i just detta område, och personen delar med sig av det ”stulna” vattnet till ett dagis eller äldreboende. Om vi ser två personer som lastar en bil full av tavlor och elektronik från ett hur vid en översvämning – hur vet vi att det inte är ägaren själv som gör detta?
Bra krishantering kräver att vi granskar våra fördomar
Min poäng är att utan att veta varför personer handlar som de gör, är det vanskligt att tillskriva dem orsakar. En ögonblicksbild tagen ur sitt sammanhang förstärker lätt vad vi redan tror, även om denna uppfattning inte stämmer med vad som verkligen sker.
Men är det inte så att folk får panik ibland? Jo. Panik är mycket ovanligt men under väldigt speciella omständigheter kan vi drabbas av panik. När vårt liv är hotat, det finns en väg bort från detta hot och den vägen håller på att försvinna – då gör vi oss redo att agera. Vi får tunnelseende, får svårt att ta in information, tidsuppfattningen blir diffus och våra kroppar gör sig redo på att snabbt ta oss till den utväg som håller på att försvinna. Utan denna instinkt att överleva hade vi som art förmodligen inte blivit speciellt långlivade. Vi ska fly undan saker som hotar oss – annars går vi under.
För att få en bra krishantering på plats vid både stora och små händelser, måste vi våga ifrågasätta de uppfattningar vi har kring mänskligt beteende. Tror vi att människor beter sig illa och plundrar, då får vi en krishaneringsapparat som är satt att förhindra och kontrollera detta. Om vi istället erkänner att folk på det stora hela beter sig väl får vi ett krishanteringssystem som ser medborgarna som en resurs och inte något som ska kontrolleras. Istället för att tolka individers agerande utifrån vad vi tror, är det mer konstruktivt att försöka förstå vad de gör utifrån deras perspektiv. Vi kan vid det här laget med ganska stor säkerhet säga hur folk kommer att agera vid större händelser, och detta kan göra krishanteringen mer effektiv. Vi vet att människor hjälper varandra, att vi delar de tillgångar i form av mat och vatten vi har. Vi vet också att medborgare som inte är direkt drabbade av krisen kommer att donera stora mängder mat, vatten, kläder och andra förnödenheter både till drabbade men också till räddningspersonalen. Istället för att då spärra av stora områden för att förhindra plundring är då bättre att ta fram system för att kunna distribuera dessa donationer på ett effektivt sätt. Krishanteringssystemen vi har blir bättre anpassade och mer effektiva om de baseras på medborgarnas verkliga behov och motiv, snarare än på de myter som framhävs i amerikanska katastroffilmer.
Skrivet av Misse Wester
