Sorgen är inte över men nu är det dags att se framåt. Och tvärtemot massmördarens intention går Norge starkare och mer enat ur sin värsta katastrof sedan andra världskriget.
Text: Eva Brandsma
Det har gått sex veckor sedan den 22 juli. Utanför den norska ambassaden är blommorna som täckte trottoaren borta, ljusen släckta, gosedjur och brev nedplockade till källaren. Minnessakerna skickas till Riksarkivet i Oslo och kondoleanshälsningarna samlas ihop och bevaras. Allt kommer sedan att samlas till en gemensam minnesplats för offren. I foajen i hallen till ambassaden ligger fortfarande en blå bok där besökare kan skriva ett par rader som tröst. Varma tankar till anhöriga varvas med hyllningar till den norske statsministern Jens Stoltenberg. För mitt under krisen och i sorgen efter den ofattbara tragedin i Norge lyser ledarskapet som en stjärna i mörkret.
Norges ambassadör Anne K Lund är stolt. Över sammanhållningen och förhållningssättet; att möta hat med kärlek. Det finns många hjältar i den här tragedin säger hon. Stoltenberg är en av dem. Vardagshjältarna betydligt fler; ungdomarna som räddade sina kamrater i det 15-gradiga vattnet runt Utöya, människor som upplåtit sina hem, sina båtar; som räddat, tröstat och letat efter saknade. Stämningen i Norge har tillåtit okända människor att krama varandra och gråta ihop.
– Men den stämningen varar inte för alltid. Nu strävar vi en efter vardag igen och nu är det tillåtet att skratta på Oslos gator, säger Anne K Lund.
Anne K Lund var själv på semester på Sörlandet, nyss utkommen till en ö och vädret var dåligt. Den 18-årige sonen ringde och berättade att det just skett en stor explosion i Oslo. Hon gjorde som så många andra, satte sig klistrad vid TV-apparaten, hade telefonen i örat, tog reda på var dottern befann sig och följde rapporteringen. När hon gick och lade sig vid midnatt hade nyhetssändningarna rapporterat om tio dödade ungdomar på Utöya.
Idag vet vi att terrorattacken krävde sammanlagt 77 dödsoffer.
Vi vet inte hur stämningen i Norge hade varit om förövaren inte hade varit norsk utan en muslimsk fundamentalist, vilket var en av de första misstankarna. Vi kan dock vara övertygade om att det hade varit något annat. Men redan innan det stod klart vem eller vilka som låg bakom attackerna, valde Jens Stoltenberg och gå ut i media tillsammans med justitieministern.
– Inte med försvarsministern, vilket hade skickat en signal om att man var i krig, och inte med utrikesministern som hade visat att man förutsåg att hotet kom utifrån, säger Anne K Lund.
Det kan låta banalt säger hon men han valde att tala om kärlek och öppenhet istället för hämnd och hat.
Man kan jämföra med hur Bush agerade efter 11 september-attackerna för tio år sedan. George W Bush talade också till nationen, också på ett känslosamt sätt. Men amerikanen manade till hämnd och krig. Ett förhållningssätt som med facit i hand faktiskt kan ha ökat terrorhotet i världen (se artikel intill). Det vet vi inte om Jens Stoltenberg hade i sitt medvetande när han talade om att möta hat med kärlek och att möta, det som han beskrev som en attack mot demokratin, med ännu större öppenhet.
– Stoltenberg var empatisk och närvarande. Han tröstade och vågade visa vad han kände. Han var också personligen berörd, det var ju en attack mot socialdemokratin.
Norge har precis som Sverige misstag att ta lärdom av. Tsunamikatastrofen som krävde 84 norrmäns liv hanterades inte särskilt bra varken i Norge eller i Sverige, enligt Anne K Lund. Istället för att erkänna att man inte kunde överblicka kaoset i Thailand på Annandagen 2004, gjorde man bortförklaringar och försvarade det man hade gjort, trots att detta uppenbart inte var gott nog. Det var inte ledarskap på hög nivå. Efter terrordåden 22 juli var ledarskapet ett helt annat, och statsministern, regeringen och kungahuset stärkte alla sin ställning i landet.
– Norge har efter terrordådet blivit mer känt i världen, säger ambassadören.
Och världen visade sitt deltagande, inte minst Sverige.
– Engagemanget från svensk sida har värmt enormt mycket. Jag tror inte att banden har stärkts, jag tror att reaktionerna snarare har bekräftat det starka band som redan fanns.
Hon berättar om ”svenskesoppan” som gjorde att flera tusen norska barn faktiskt överlevde under andra världskriget de år då Norge var ockuperat av Tyskland. Sverige samlade in pengar och såg till att de norska barnen fick ett varmt mål om dagen.
Relationen oss grannar emellan är idag mer balanserat än det varit under efterkrigstiden. Storebror och lillebror-förhållandet, maktbalansen, har blivit jämnare mycket tack vare den norska oljan. Statusen har höjts med rikedomen. Förr var intresset väldigt enväga.
– Vi såg på svensk tv och svenska filmer, lyssnade på svensk musik och läste svenska böcker medan svenskar visste väldigt lite om Norge. Vi talade ”svorsk” för att bli förstådda eftersom svenskar ofta hade problem med att förstå norskan.
Det har ändrats. Tusentals svenska ungdomar arbetar i Norge idag. De lär sig kulturen och språket och de tar med det hem till Sverige. Det mer jämlika förhållandet underlättar samarbeten och företagandet över gränserna. För även om det mest finns likheter i ledarskapet kan skillnaderna ibland skapa konflikter.
– Till exempel tar det tid innan svenskar fattar beslut, frågor skickas på remiss och utreds och diskuteras länge. När beslutet väl är fattat är ni lojala det. I Norge blir man otålig och fattar beslut fortare. Men sedan är det inte säkert att norrmännen är så nöjda med det man bestämde sig för. Då väljer man att omvärdera beslutet.
Norge har en annan näringsstruktur än Sverige med flera småföretagare. Det kan vara en av förklaringarna till att man kan ha ett mer informellt ledarskap menar Anne K Lund. I Sverige har man med sina stora, globala företag behövt utveckla ett professionellare ledarskap. Men man har klarat sig bra i Norge ändå. Riktigt bra som vi vet. Idag har Norge nästan lika hög BNP som Sverige på en hälften så stor befolkning.
Anne K Lund har varit Norges ambassadör i två år. Det är tredje gången som hon är stationerad på ambassaden i Stockholm. Det trivs hon mycket bra med, gift som hon är med en svensk man. Själv är hon karriärdiplomat, hon är inte politiskt tillsatt. För 32 år sedan blev hon antagen till aspirantprogrammet på norska utrikesdepartementet och sedan har hon alternerat mellan att arbeta ute på ambassad och hemma i Oslo.
Ett par dagar innan vi ses har hon varit på den årliga ambassadörsträffen i Oslo. Där låg naturligtvis fokus på 22 juli och krishantering. Ambassadörerna har fått förnyade anvisningar om hur man ska föra samtal med myndigheter vid kris. För kriser, även terrordåd, kan ske igen. Norge har ryckts ur sin skyddade bubbla säger hon.
– Norge blev en del av den ”grymma” världen den 22 juli. Det kommer nu alltid finnas ett före och efter Utöya.
Riktig retorik
En ledares uppgift när en nation är i kris är att trösta, inge hopp och att stärka gemenskapen i landet.
Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, har analyserat norske statsministern Jens Stoltenbergs tal efter terrorattackerna i juli. Stoltenberg får betyget Mycket Väl Godkänt. Och detta trots att han var tvingad att utesluta den absolut viktigaste faktorn för att ena nationen, att peka ut en fiende, ett ”dem”.
– Det kunde inte Stoltenberg göra eftersom förövaren var en av dem själva, en norrman. Att han lyckades ändå var för att han var så autentisk och att han själv var drabbad, säger Anders Sigrell.
Om man ska få någon annan att känna något måste man visa att man själv känner, är det enkla sanningen. Och det gjorde Stoltenberg. Sigrell påminner om den svenske kungens tal efter Tsunamikatastrofen 2004, där han talade sig rakt in i hjärtat på svenska folket, när han ville ställa allt tillrätta likt ”kungen i sagorna” och delade med sig av sorgen efter sin egen pappa.
Efter terrorattackerna i New York för tio år sedan, höll den dåvarande presidenten George W Bush också ett känsloladdat tal till sin nation. Men här kunde presidenten just använda retoriken att stärka vi-känslan genom att demonisera ”dem”. De skulle ”rökas ut ur sina hålor”, som ohyra och ogräs och de skulle jagas tills de fångades och då skulle de dö.
– Med en så stark motsättning är det retoriskt enklare att etablera ett starkt vi. Och Bush ville och kunde starta ett krig. Det varken ville eller kunde den norske statsministern göra. Han klarade sig genom att vara så äkta.
