Ledarskap och retorik har hon lärt sig i den tuffaste av skolor, det vill säga genom att tampas med sina sex syskon.
Nyamko Sabunis egen historia är hennes vassaste argument för varför man måste både ge människor större ansvar och ställa högre krav.

Text: Eva Brandsma
Bild: Emilia Bergmark-Jiménez


Som barn visste hon säkert vad hon inte skulle bli när hon blev stor och det var politiker. Det gick sådär med den planen, konstaterar hon torrt.
Nyamko Sabuni ingår i Reinfeldts regering sedan fem år. Idag är hon jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister. Redan nu vet hon att hon inte kommer att ingå i nästa regering, även om alliansen skulle behålla makten och även om hon skulle bli tillfrågad. Efter valet 2014 hoppar hon av.
– Tolv år som politiker på heltid får räcka, säger hon. Det är dags att göra något annat. Kanske inom näringslivet. Eller plugga.

Det var mer som inte gick enligt planen. Som barn till föräldrar med många akademiker i familjen var det givet att hon skulle ta en akademisk examen. Det blev det inte. Och som barn till en socialistisk motståndsman var det nog förväntat att hon skulle följa i hans politiska fotspår. Så blev det inte heller. Det blev liberalism, eget företag, opinionsbildning och PR.

Nyamko Sabuni är född i exil i Burundi. Hennes pappa blev egentligen ofrivilligt politisk motståndsman i hemlandet Kongo.
Det började gå rykten om honom och om andra studenter på universitetet att de var fiender till den nye presidenten Mobuto som genom en militärkupp tagit makten i landet 1960. Om inte förr blev han då anhängare av den avsatte presidenten Lumumba, berättar Nyamko. Pappan sökte asyl i grannlandet Burundi, där han träffade sin fru och de fick Nyamko och flera av hennes syskon.
Politik var förknippat med något ont för Nyamko. Politiken fick hennes älskade pappa att vara borta från henne och familjen under många år under uppväxten. Det var hans regimkritiska åsikter som gjorde att han satt i fängelse i flera år.
När ett dödshot hängde över pappan hjälpte Amnesty International familjen att hitta ett land som kunde ta emot dem. Det blev Sverige som öppnade sina dörrar för den stora familjen.

Då var Nyamko Sabuni tolv år. Näst äldst i en syskonskara på sju barn. Hon hade inte så mycket tankar på hur det skulle vara i det nya landet. Det enda som betydde någonting var att hon skulle få leva med sin far igen. Allt annat var oviktigt.
– Att komma till Sverige på 80–talet var en idyll, säger Nyamko.
Mycket berodde på att pappan tog ett viktigt beslut. Han valde noga var han ville bosätta sig med familjen. Och då var det inte i de mest invandrartäta områdena i Stockholm. Det blev istället Kungsängen.
– Vi var den första svarta familjen där. Alla kände till oss. Vi mötte aldrig diskriminering, mamma och pappa började jobba direkt, vi var helintegrerade.
– Det gick väl ett Sabuni–barn i varannan årskurs ett tag på skolan i Tibble,, säger hon med ett brett leende.


Det var först på gymnasiet, säger hon, som hon mötte det andra Sverige, det som inte var en idyll. Det segregerade Sverige där människor inte får jobb och bostad på grund av hudfärg och ursprung.
Det fick henne att starta Afrosvenskarnas Riksförbund, en organisation som idag bedriver en slags lotsverksamhet för arbetslösa, lågutbildade, framför allt kvinnor, som invandrat från afrikanska länder. Mindre priviligierade än hon själv. Det handlade allt mer om opinionsbildning för Nyamkos del och då insåg hon att hon faktiskt ville vara med och bestämma också, inte bara försöka få andra att fatta, i hennes ögon, kloka beslut.
Som om det rörde sig om en kurskatalog, satte sig Nyamko på biblioteket och läste sig igenom de olika politiska ideologierna. Hon fastnade för liberalismen, och därmed fanns det bara Folkpartiet.
Hur reagerade din pappa?
– Han tyckte väl att ”jaha är du liberal så är du”. Men pappa tyckte att om jag nu ville ha makt så skulle jag gå med i socialdemokraterna istället, det var ju de som hade den självklara makten i landet.

Det här var 1996. Några få år senare kandiderade hon till riksdagen och 2002 hade hon sin plats som en av de 349 ledamöterna. Det gick i ett säger hon. Fyra år senare var hon minister med ansvar för integrations– och jämställdhetsfrågorna.
Med den stora familjen som inte delade hennes liberala åsikter har diskussionerna alltid gått heta. Det är här hon testat sin argumentationsförmåga.
– När jag sitter i en debatt vet jag att jag redan har mött de värsta motståndarna, de bästa motståndarna – min egen familj. Jag slipar mina argument i diskussioner med dem.

Den liberala ideologin genomsyrar på ett nästan fascinerande vis Nyamkos sätt att tala om människor. Om det så gäller invandrare eller företagare. Alla ska göra sina egna val, alla har sitt eget ansvar, staten ska skapa förutsättningar och i övrigt ha så lite att göra med individen som möjligt.
– Folk i Sverige vill mata oss som kommer hit. Men vi behöver inte matas, bara ges möjlighet att skaffa egen föda.
Hennes förslag på till exempel språkkrav för att få bli svensk medborgare och kortare föräldraledighet för den som invandrar till Sverige med barn har väckt motstånd och debatt.
– Jag uppfattas ofta som kall, gör jag inte? frågar hon.
– Jo, och hård, tror jag, svarar jag.
Hon nickar lite.
– Det är för att jag är tydlig med vad jag vill. Jag vet vad man behöver när man kommer ny till ett land. Chans till att försörja sig, lära sig språket, finna sin plats. Man ska inte låsas in hemma med sina barn, det gynnar inte de kvinnor som kommer.
Hon verkar något trött när hon talar om det politiska klimatet. Hon säger att hon har slutat att diskutera politik hemma i familjen till exempel. Resonemangen blir för kategoriska, positionerna låsta; svart eller vitt, vänster eller höger.
– Regeringen är ond, byter man ut den blir allt bra. Men så enkelt är det inte så klart.


En av hjärtefrågorna för Nyamko Sabuni är företagande och kvinnors möjligheter att starta företag. Under några år hade hon själv ett litet företag med två anställda. Ett solarium som också erbjöd massage och friskvård.
Kvinnor och män startar företag av olika anledningar. Män för att tjäna pengar och kvinnor för att kunna anpassa sin tid till familjen. Jämställdhetsministern skulle vilja se lite mer jävlaranamma från svenska företagskvinnor. Hon hävdar att under de senaste åren med borgerligt styre har förutsättningarna för företagande generellt och för kvinnor i synnerhet förbättrats på fem punkter. Ökad forskning om kvinnligt företagande, större möjlighet till mikrolån, öppenhet för privata bolag inom offentlig sektor, RUT–avdraget och förändrad socialförsäkring, vilken strävar efter att göra mindre skillnad mellan villkoren för anställda och egna företagare

Företagande är lösningen på mycket i samhället tycker hon som den liberala politiker hon är. Kvalitet i vården, tillväxt, mångfald, frihet, ja, det mesta egentligen. Det är bedrövligt att Sverige har så få företag. Och att den största majoriteten av svenska företag är enmansföretag främjar inte heller antalet sysselsatta.
Enligt Världsbankens ranking av länders företagsklimat hamnar Sverige sist bland de nordiska länderna, men vi ligger bra till globalt sett, vilket sällan påpekas. Sverige hamnar på plats 14 av 183 länder i sin företagarvänlighet. Danmark finns på plats fem och Norge på plats sex.
Nyamko Sabuni ser ett bekymmer med att man i Sverige är så inriktad på att man ska vara anställd.
– Man frågar studenter vilket företag de helst vill vara anställda hos. Varför frågar man dem inte vilken typ av företag de helst skulle vilja starta?

Efter höstens debatt om kvalitet i äldrevården har diskussionerna om privata företag inom offentlig sektor varit heta.
– Som alla andra ser jag det som fullständigt oacceptabelt att skattemedel inte går till den verksamhet som det ska går till.
– Men i debatten har möjligheten att plocka ut vinst blandats ihop med kraven på kvalitet. Att ta ut vinst är en förutsättning för allt företagande.
Hon är kritisk mot att upphandlingar i kommuner oftast handlar om lägsta prislappen och inte kvalitet kopplat till kostnaden.
– Jag är tveksam till hela upphandlingssystemet vad det gäller äldrevård, och jag är osäker på om det är det bästa sättet att lösa det på. Jag tycker att det är bättre att släppa marknaden fri genom LOV, lagen om valfrihet, och låta brukaren välja själv vilken utförare den vill ha.

Ledarskapet skiljer sig mycket mellan att vara egen företagare och att vara minister. I det lilla företaget handlade det om att konkret se till att saker utförs som de ska. I den organisation hon sitter i är hennes roll som ledare att uppmuntra och föra fram processen. En sak är dock gemensamt för ledarskapet i en liten och stor verksamhet.
– Att vara tydlig och kunna förklara vad man förväntar sig. Jag tycker om att ge människor frihet, frihet under ansvar. Här jobbar jag med experter, de vet bäst. Jag har vissa drömmar och visioner, men hur vi ska nå dit är det inte alltid jag som har svaret på.
Det är för tidigt att summera åren som politiker och minister. Men en sak vet hon, att hon trivs som ledare och hon tycker att hon passar i den rollen. Det har de här åren fått henne att inse.
– Men jag ser också att det kommer från min uppväxt. Att leva med så många syskon innebär att man utvecklar sin personlighet, jag menar, någon måste ju ta kommandot! Det var lite som att vara chef på jobbet.