Som chef står du alltid på scen, det är en sanning vi brukar slå fast. Men kan du stå där i rampljuset samtidigt vara introvert lagd?
Text: Jesper Bengtsson
Vi återkommer ofta till att prata om chefens roll och vilka egenskaper en framgångsrik ledare bör ha. Bland annat finns en schablonbild som säger att den ska vara inspirerande och engagerande. En person som är bra på att nätverka och hålla uppe stämningen på arbetsplatsen. Bilden reproduceras på universiteten, i självhjälpslitteraturen och på otaliga management- och ledarskapskurser.
Men är det verkligen självklart att sätta likhetstecken mellan ett bra ledarskap och egenskaper som är så tydligt utåtriktade och extroverta?
Nej, inte om man frågar författarinnan Susan Cain. I boken Tyst konstaterar hon att kategorin skickliga chefer och ledare är full av introverta personligheter. Hon skriver om Mahatma Gandhi, Moder Theresa, Abraham Lincoln, och Bill Gates. Men även om USA:s nuvarande president, Barack Obama.
Alla erkänt bra ledare.
Alla introverta.
”Vi har en tendens att övervärdera ledares behov av en utåtriktad läggning, konstaterar Cain.
Linus Jonkman, författare till boken Introvert – den tysta revolutionen håller med.
– Vi lever i en tid när det extroverta har blivit en odiskutabel norm, säger han, och beskriver några vanliga missuppfattningar om vad det innebär att vara introvert.
Till att börja med är de introverta fler än man tror. Drygt en fjärdedel av befolkningen, enligt forskningen. Men många har tryckt tillbaka den delen av sin personlighet för att passa in i samhällsnormen.
Vidare utgår många ifrån att en introvert person är ointresserad av andra. Någon som hellre sitter hemma och stickar tröjor med kattmotiv än umgås eller en musiker som spelar med ryggen mot publiken.
Men introverta kan trivas utmärkt i sociala situationer.
– Introversion styr inte hur du beter dig i en social situation, utan hur du upplever situationen, säger Jonkman. Jag har själv stor social kompetens, även om jag inte är särskilt social.
Skillnaden är att den introverte blir dränerad på energi av att vara social och måste söka ensamhet, stillhet, kanske genom att läsa en bok, spela tv-spel eller se en film hemma i soffan för att ladda batterierna.
– Ett enda möte på en timme kan resultera i att jag sedan sitter själv i dagar med hörselkåpor på och analyserar, dokumenterar och reflekterar över det som kom fram, konstaterar Jonkman.
Den som är extrovert får tvärtom energi av sociala sammanhang, av mingel och ljud och en omgivning där det händer mycket. De söker efter nya erfarenheter och tar större risker än introverta för att få dem.
Samtidigt är extroverta inte alltid bekväma i det nära och fokuserade samtalet. Där trivs den introverte bättre.
En introvert person behöver inte heller vara blyg. Det finns många introverta som inte har några som helst problem att tala inför stora grupper eller pröva nya saker. De är bara inte så intresserade av det. De hittar sina utmaningar och får sin bekräftelse på andra sätt.
Och det suger energi att framträda inför publik eller tala i sociala sammanhang. Jonkman beskriver hur han själv ofta tar sin tillflykt till badrummet före och efter en föreläsning.
Det kan tyckas självklart att en person med introvert läggning skulle vara svårare att placera i chefsposition. Men det är fel, skriver både Cain och Jonkman. Det handlar bara om den västerländska normen. Bilden av att en ledare måste vara det där energiknippet som älskar scenen och att nätverka dagarna i ända. Eller som Jonkman skriver: ”Googlar du extrovert kommer du till platsannonser. Googlar du introvert kommer du till artiklar om Anders Behring Breivik.”
Enligt en känd studie, utförd av den amerikanske managementteoretikern Jim Collins, har många av vår tids allra största företag VD:ar som utövar vad Collins kallar ”nivå 5-ledarskap”. Ett mer tillbakadraget ledarskap som kännetecknas mer av ödmjukhet och förmåga att lyssna än av utstrålning och karisma. Han slutsats var att det inte krävs personligheter av kolossalformat för att göra företag och organisationer framgångsrika. Det viktiga är ledare som brinner för organisationen mer än för sig själva.
Hur kan det då komma sig att bilden av en lyckad chef ändå är bilden av en extrovert?
– Jag tror att massmedierna och deras bild av ledare och chefer styr väldigt mycket vad som uppfattas som ett framgångsrikt beteende, säger Linus Jonkman. En annan förklaring är att de som rekryterar chefer ofta är extroverta personer. Man måste gilla att jobba med människor för att fungera som rekryterare. Och sociala personer väljer ofta andra sociala personer när de föreslår någon till en tjänst.
Jonkman tror också att vår kultur premierar ledare som tar stora risker.
– En stor del av efterkrigstiden präglades av tillväxt och ekonomisk uppgång och en stark individualisering av hela samhället. Det var under den tiden vår bild av vad som är en bra chef formades. Men på senare år tror jag att den bilden har ändrats. Att vara introvert har blivit mer accepterat. Vi satsar inte lika lättvindigt på risktagande chefer.
Jonkman berättar om en teori som säger att extroverta chefer fungerar bättre i organisationer som kräver hårdare uppifrånstyrning. Till exempel när det ska genomföras stora förändringar på en arbetsplats. Introverta chefer fungerar bättre där arbetsgruppen är relativt självgående och decentraliserad. Där kan chefen ta ett kliv tillbaka och låta sina medarbetare glänsa.
– Ibland är det bättre med extroverta chefer, ibland fungerar introversion bättre. Men det viktigaste är nog ändå att alla chefer blir bättre på att förstå både introversion och extroversion, oberoende av vilken läggning de själva har.
Jonkman beskriver sig själv som introvert, och hans och andras böcker i ämnet har drag av bekännelselitteratur. När debattören och författaren Johan Norberg skulle skriva om frågan i Svenska Dagbladet hade hans text den ironiska rubriken: Så kan inåtvända komma ut.
Ändå är det svårt att se Jonkman som introvert. Hans cv berättar att han är konsult, föreläsare och författare. Roller som kräver att man är utåtriktad och social.
– Jag har aldrig varit helt bekväm med att stiga upp på en scen, men jag känner så starkt för mina ämnen att det överskuggar allt annat. Och jag tror att min scenskräck gör mig till en bättre föreläsare, för jag ser alltid till att vara tokförberedd.
Två introverta chefer
”Det blir mer plats för dem i gruppen”.
En introvert chef är ofta bra på att lyssna av stämningar och ge medarbetarna plats. När man inte måste höras själv blir det mer plats för dem i gruppen. Det konstaterar Sigrid Sandberg.
– Jag hade en klar bild av hur en chef ska vara och tänkte att det inte var min grej. Men nu är jag chef, och har insett att det fungerar bra ändå.
Det säger Sigrid Sandberg, avdelningschef på prisjakt.se, en nättjänst med bas i Ängelholm.
Sigrid har jobbat här sedan 2009. Först på distans från Växjö, innan hon fick ett erbjudande om att jobba som utbildare på plats i Ängelholm. I dag är hon chef för en personalgrupp på 14 personer.
Hon säger själv att hon har en introvert personlighet som gärna vill göra ordentlig research, tänka igenom och reflektera före hon fattar beslut. De mer utåtriktade sidorna av chefskapet har hon fått lära sig.
– Det har varit utmanande för mig som person, för jag har inte haft någon utpräglad ledarroll tidigare, men jag har kunnat ta fram de egenskaper som krävs för uppgiften.
Samtidigt är hon övertygad om att personalen märker att hon är introvert.
– Det positiva är att jag nog uppfattas som ganska trygg och stabil. De har förtroende för mig och känner att jag ser dem. Sedan finns det säkert mindre bra saker. Som ledare skulle jag ibland vilja vara en som kan ge mer energi, inspirera och vara mer karismatisk. Det kan jag göra vissa dagar, men det är inget som kommer naturligt till mig.
På universitetet läste Sigrid teknisk fysik. Ett ämne som för många nästan är symbolen för begreppet introvert.
– Jag trodde länge att jag hade lagt mig till med de introverta dragen under utbildningen, men nu tror jag att det är tvärtom. Jag sökte mig dit för att det passade mig.
Vad är då fördelarna med att vara introvert och chef?
Sigrids svar är att man är mer av en betraktare. Bättre på att känna av olika situationer och på att lyssna. När man som chef inte alltid är den som måste höras blir det mer plats för dem i gruppen.
– Men det viktigaste är att man är sig själv. Det är alltid det bästa. Sedan kan man alltid förbättra vissa drag hos sig själv som behövs i jobbet. Jag tror att mina medarbetare skulle bli förvånade om jag kom en dag och var högljudd och dominant.
”Jobbat bort de mest inbundna dragen”
Som rektor fungerar det inte att vara allt för introvert, men det är en fördel med ett ledarskap som är empatiskt och som bygger på att man lyssnar till personalen. Ett väldigt extrovert ledarskap är knappast heller så bra. Det säger Magnus Silverstolpe, rektor för Blackebergs gymnasium i Stockholm.
Dagen efter att Magnus Silfverstolpe tackat ja till en intervju om att vara introvert och chef kommer det ett mail. Magnus berättar att han gjort ett test på nätet – ”för säkerhets skull” – som placerat honom långt ut på skalan för introverta.
– Jag har ju alltid uppfattat mig som introvert, skrattar han. Men jag ville kontrollera vad det där testet sade innan vi talades vid. Det handlade om hur man trivs i stora sällskap, vad man tycker om offentliga sammanhang och sådana saker.
Magnus Silfverstolpe är rektor på Blackebergs gymnasium, en av Stockholms populäraste skolor. Han har jobbat i femton år som skolledare och ser inga problem med att vara introvert och chef.
– I den roll jag har ska man inte vara alltför introvert, och jag har därför jobbat mycket med de delarna av mitt ledarskap. Det har varit en resa, och ibland har det varit jobbigt, men jag är ju 55 år, så jag har haft gott om tid på mig.
Magnus beskriver sitt eget ledarskap som empatiskt. Han lyssnar gärna på medarbetarna och eleverna och bryr sig om vad de känner och tänker. Samtidigt säger han att knappast någon av eleverna eller lärarna på skolan i dag skulle uppfatta honom som inbunden. Men när han började som lärare var trösklarna höga, och ofta fick han kämpa med att gå in i klassrummet.
– Men att vara lärare blir lite som att gå in i en roll, som en skådespelare. Man kör en show och sedan är det klart.
– Men jag vet ju hur jag själv känner mig i större sociala sammanhang, som kräver mingel och socialt nätverkande. De upplever jag ofta som oerhört påfrestande. Där brukar jag ofta komma sent och gå tidigt för att slippa småpratet.
Samtidigt tror han att det finns stora fördelar med att vara introvert och chef.
– Om det handlar om att betona vikten av att vara genomtänkt, att analysera och fundera noga inför ett beslut, då finns det klara fördelar med att vara introvert. Väldigt extroverta chefer är väl inte heller bra. Personalen upplever Skrivet av Jesper Bengtsson
