Erik Ullenhag: ”Vi säger sällan tack”

Tjänstemän fostras till att aldrig göra fel, men ledarskap handlar om bekräftelse och tillit. Det anser Erik Ullenhag (L) som nu ska leda arbetet på Sveriges ambassad i Jordanien.

När Chefstidningen träffar Erik Ullenhag har han kvar sitt arbetsrum i Liberalernas del av Gamla riksdagen i Stockholm. Vägen till arbetsrummet går genom de pampiga korridorerna och marmortrapporna i riksdagshuset, men väl där inne hade vi kunnat vara på vilken arbetsplats som helst – med träskrivbord, väggbokhyllor och en soffgrupp. Erik Ullenhag har varit aktiv i Liberalerna, tidigare Folkpartiet, sedan slutet av 90-talet och har genom åren haft olika chefs- och ledarroller. För det är skillnad betonar han. Som ledare, i förhållande till de som arbetar ideellt för partiet ute i landet, försöker han entusiasmera. Som chef, vilket han har varit bland annat som partisekreterare och gruppledare, fokuserar han på tydlighet och öppenhet. Oavsett typ av ledarroll är tillit och bekräftelse bland det viktigaste, anser han.

­– Vi är dåliga på att säga tack i Sverige, kanske särskilt i tjänstemannasektorn. Vi förutsätter att folk ska göra sitt jobb. De får höra när det blir fel, men lite för sällan när de har gjort något bra. Det kanske är någon slags jantelagstanke, eller det lutherska att ”man ska vara glad att man har ett jobb att gå till”. Men du får ut mycket mer av medarbetarna om de känner sig sedda i det de gör.

Utöver att säga tack kan man få människor att känna sig sedda genom tydlig återkoppling och genom att visa att man vet vem man pratar med, förklarar Ullenhag.

– Lite för ofta tycker jag att folk säger ungefär samma sak i olika sammanhang och känns oförberedda på vilka de träffar. Du kanske inte alltid måste vara påläst i sak, men emotionellt påläst. Framgångsrikt ledarskap handlar till stor del om att sätta sig in i vem man träffar, vad hen vill och var hen befinner sig.   

Erik Ullenhag tror att han har haft nytta av att tidigare ha varit tjänsteman och därför vet vilken otrolig arbetsinsats som ofta ligger bakom det material tjänstemännen levererar till statsråden. Under sin tid som integrationsminister på Arbetsmarknadsdepartementet försökte han ändra lite på strukturen och få medarbetarna att vilja och våga ta egna initiativ ibland. Men han säger att han nog aldrig riktigt lyckades med det.

– Vi fostrar i hög grad tjänstemän som aldrig gör fel. Det är bra på vissa sätt, som att det förebygger korruption. Men nackdelen är att det blir en miljö som inte är tillåtande, där det syns när något du gör blir fel eller sticker ut.

Som minister fick han också arbeta en hel del med att inte vara chef i alla lägen.

– Som partisekreterare var jag hands-on hela tiden. Men statsråden varken kan eller ska lägga sig i detaljer, för det blir inte bra. Jag var såklart chef över min stab, men i grunden bestod organisationen av erfarna chefer och man måste lita på dem och på systemet. Det var mycket spännande att vara statsråd och på allvar kunna påverka Sverige, men det var mycket mer av en ledarroll än en chefsroll.

För Erik Ullenhag var det allra tuffast 2006 när han var färsk som partisekreterare, utan någon större ledarerfarenhet. Partiet hade utsatts för dataintrång i samband med valrörelsen, hans företrädare hade avgått, valresultatet var dåligt och partikansliet skulle bantas ned. Partiet befann sig i, vad han kallar, en paradoxal situation. Deras eget valresultat var dåligt men som en del av Alliansen skulle de ta över regeringsmakten. För vissa medarbetare väntade nya utmaningar, medan andra fick sparken. För att bli tryggare i sitt eget ledarskap och bättre kunna hantera läget i partiet tog han hjälp av en ledarskapscoach, som han använde sig av under ett års tid.

– Det var jättenyttigt. Hon djupintervjuade folk omkring mig och det gav mig jättemycket. Jag blev medveten om att det fanns en diskrepans på vissa punkter i hur jag uppfattades av andra och hur jag uppfattade mig själv. Det gav mig en större trygghet, en bättre förmåga att fatta beslut och gjorde mig medveten om vikten av tydlighet.

Ett annat sätt att hantera den nya ledarrollen och gungningarna inom partiet var att rekrytera ett par personer som var mer erfarna och äldre än vad han själv var.
­­– En tes jag har är att åldern på den som är chef ofta blir taket för åldern i övrigt i arbetsgruppen. Det är ett problem om chefen, som i mitt fall då, är relativt ung. Jag rekryterade två chefer med betydligt större erfarenhet än vad jag hade som jag också kunde använda som bollplank. Många i ledande positioner vill gärna känna sig bäst på allt, men då tror jag att det blir sämre.

Att vara ledare inom politiken har många likheter med andra typer av ledarskap tror Erik Ullenhag. Men det är inte lika lätt att sätta upp mätbara mål som politisk ledare. Ett dåligt valresultat behöver inte betyda att partiet har gjort ett dåligt jobb, kanske bara att de andra var bättre och uppenbarligen tilltalade fler av väljarna.

Om han kunde backa tiden skulle han kanske ha tagit än mer hjälp i sitt ledarskap. Han har visserligen haft olika mentorer och förebilder genom åren, men hade kunnat arbeta mer på att utvecklas som ledare.

– Det är farligt att tro att du kan chefskapet, eller ens att du är en hyggligt bra chef. Slutar du arbeta med dig själv som ledare kommer du snabbt att bli sämre.

Möjligen hade han också valt att bli heltidspolitiker några år senare än vad han blev. Visserligen har han studerat juridik och arbetat som bland annat tingsnotarie, men all erfarenhet av annat är viktig som politiker, anser han.

– Det är inget bekymmer om de flesta tandläkare bara umgås med tandläkare, annat än att de får tråkiga middagar kanske. Men det är ett problem om en förtroendevald, som ska representera hela samhället, har för lite kontakter utanför politiken. Varje år och kontakt utanför politiken är enormt värdefull.

I grunden handlar Erik Ullenhags karriärval, som för många andra politiker, om en vilja att förändra samhället. Men att han är där han är i dag tror han till större del handlar om tillfälligheter än medvetna val.
– Nästan alla som ser på politiken utifrån tror att vi alla är så genomtänkta. ”Hon tänkte så för att hon skulle bli partiledare 15 år senare” kan man läsa i en artikel om Mona Sahlin. Men det är klart att hon inte gjorde. Ingen människa fungerar så.

Erik Ullenhags karriär tar en ny riktning när han nu i september tillträder som Sveriges ambassadör i Jordanien.

­­– Det känns jättespännande men också vemodigt. Jag har fortfarande roligt i politiken men det känns rätt att lämna medan jag känner så. Om jag skulle vara kvar fem år till kanske jag skulle vara less. Diplomatrollen blir något nytt för mig och jag känner en stor ödmjukhet inför att jag nu ska leda en verksamhet där det finns många detaljer jag inte kan. Jag ska läsa in mig på saker men också ta stöd av duktiga medarbetare.

Att flytten till Jordanien och ambassadörsrollen innebär att han lämnar politiken för gott är långt ifrån säkert. Erik Ullenhag har länge setts som en påläggskalv inom Liberalerna och det har i många år pratats om honom som nästa partiledare. Men att han bär på sådana drömmar avfärdar han.

– Nej, jag har jobbat nära ett par partiledare och sett att det är enormt slitsamt.

Men är det helt otänkbart i framtiden, menar du?

­– Haha, nu är jag fullt inriktad på att flytta till Jordanien och det är allt fokus på det. Sedan har jag alltid tänkt att man ska kunna gå in och ut ur politiken. Men om man ska kunna göra det måste man börja med att våga gå ut. Så nu går jag ut ur politiken.

TEXT: SALLY HENRIKSSON

*Som medlem i Akademikerförbundet SSR kan du läsa hela Chefstidningen på nätet. Logga in ovan och bläddra i PDF:erna.

Läs även

Annons