Dilsa Demirbag-Sten: "Man måste hela tiden fråga sig vad syftet är"

Sedd av 848

Hon är rädd att demokratin ska gå under. Med ­Berättarministeriet försöker Dilsa Demirbag-Sten övertyga sig själv och andra att så inte är fallet.

Senast ändrad 15:18, 4 Apr 2018
Foto: Sanna Sjöswärd.
"Jag skulle inte kliva ur sängen om jag inte gick till jobbet och fann någonting meningsfullt”, säger Dilsa Demirbag-Sten.

PORTRÄTTET Någonstans måste man börja, så om hon får lägga ut texten själv: Hur lyder berättelsen om Dilsa Demirbag-Sten?

– För mig är det inte så svårt. Jag är flyktingbarn, det präglar nästan allt jag gör.

Vi befinner oss på Berättarministeriets huvudkontor i gamla observatoriet i Stockholm. Byggnaden som Vetenskapsakademien lät resa i mitten av 1700-talet är högt belägen i Vasastan, med utsikt över ett stadslandskap som är välbärgat och stramt och för dagen elegant klätt i ren, luftig snö. Det ser ut som en vykortsdröm av det moderna Sverige.

– Vackert här, eller hur? säger hon.

Dilsa Demirbag-Stens familj är kurder. På grund av pappans politiska engagemang övergav de Turkiet när hon var sex år. Från förtryckarregimen kom de till välfärdssamhället. När det är riksdagsval klär Dilsa Demirbag-Sten upp sig. Flyktingbarnet i henne bär fortfarande på katastroftankar.

– Jag är rädd för att demokratin ska gå under. För mig är det inte en teori, jag har sett människor dödas för sina åsikter.

Om berättelsen om Dilsa Demirbag-Sten börjar med flykten till Sverige skulle den i Wikipedia-koncentration kunna fortsätta så här: Hon blev den kontroversiella liberala debattören och författaren som pekade på sprickorna i vårt samhälle. Polariseringen, segregeringen, de sjunkande skolresultaten. Och som till slut insåg att hon nu hade skrivit samma krönika väl många gånger.

År 2011 pratade hon med konstmecenaten Robert Weil och finansmannen Sven Hagströmer om att göra något mer handfast.

– Att sitta och gnälla och göra en problemanalys är ju en sak, men vi ville ta det längre. Ingen tankesmedja, inte damma rapporter. Vi landade i en utbildning för barn. Bra – here we go!

Resultatet, Berättarministeriet, är en ideell stiftelse som driver utbildningscenter för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden. Närmare bestämt i Södertälje, Husby och Hagsätra i Stockholm och Gamlestaden i Göteborg. Genom att stötta skolor med kostnadsfria pedagogiska program vill man hjälpa eleverna – genom åren omkring 40 000 stycken – att erövra det skrivna ordet och en röst i offentligheten. 

Programmen börjar alltid i något av utbildningscentren. Det första barnen möter där är en butik för utomjordingar, med varor som sjufingrade vantar och grön-utan-sol på burk. Vägen till själva skrivrummet går sedan genom en hemlig dörr, vars kod barnen tillsammans måste lista ut – allting för att fantasin och samarbetsförmågan ska vara maximalt uppskruvad när de tillsammans skapar inledningen på den berättelse som var och en sedan fullbordar individuellt.

Dilsa Demirbag-Sten har använt mycket av sin egen barndoms drömmar i det rollspel som Berättarministeriet använder som pedagogiskt grepp. Hon hade ingen tv, läste mycket: Narnia, Katitzi-böckerna.

– Allt det här är väldigt läkande för mig. Flyktingbarnet med katastroftänket i huvudet behöver Berättarministeriet.

Stiftelsen drivs av resurser från det offentliga, privata och ideella, vilket ställer särskilda krav på de arton medarbetarna, och på ledarskapet. Det gäller att ha kunskap om – och förstå skillnaden i – hur kommuner och näringsliv tänker och agerar. Men också att kunna vara flexibel och kreativ för att bygga broar mellan de olika intressenterna. Själv är dock Dilsa Demirbag-Sten väldigt kluven till att vara chef, och vill helst inte ta den titeln. 

– Jag kan definitivt identifiera mig med ledarskap, men om jag inte jobbade på Berättarministeriet skulle jag inte nödvändigtvis vara chef eller vd någon annanstans. Det är inte mitt yrke att vara chef. 

För att kunna arbeta på Berättarministeriet behöver man vara driven, modig och kritisk, menar hon. När en person anställs får den snabbt uppgiften att skärskåda verksamheten: vad kan förändras, förbättras? Och när en ny projektplan är sammansatt bjuds kollegorna in i enda syfte att kritisera den.

Men Berättarministeriet präglas också av sina volontärer – 500 aktiva per termin och 1500 i omlopp. Bland dem har flera kända personer, som Stefan Löfven, dykt upp. Schablonvolontären är dock en äldre, samhällsengagerad kvinna som mer eller mindre har gått i pension. Hon kräver inte bekräftelse, utan resultat.

– Vi har en generation nu av vuxna personer som vill organisera sina liv meningsfullt. Och som har möjlighet att göra det. Vi är tydliga: vi behöver er, barnen behöver er, det är viktigt det ni gör, det gör skillnad. Jag vet inte om det är livets ödmjukhet, att man behöver en uppgift som är större än sig själv, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Volontärer, lärare, pro bono-företag, näringslivet, kommunerna – för att Berättarministeriet ska fungera krävs ett stort engagemang från flera delar av samhället. Hur åstadkommer man det?

Vi återvänder kort till Dilsa Demirbag-Stens barndom. Hennes mormor inledde alltid sina sagor på samma sätt: ”I begynnelsen var berättelsen.” Inte i det partikulära alltså, som ”ordet” i Johannesevangeliet, utan i berättelsen: sammanhanget. I Turkiet var familjens språk förbjudet och någon dokumentation om släkten fanns inte, så historien och identiteten överfördes muntligt.

– Det var inte som att ”nu ska jag berätta en rolig saga för dig”, utan ”okej, nu ska du lyssna ordentligt: Du är en medlem av den här stammen och den här klanen, därifrån kommer vi, så här gör vi och så här förhåller vi oss”. Det var berättande på liv och död, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Politiska berättelser skapar engagemang, men de kan också vara farliga. Om de är för statiska, bestämmande, om de står oemotsagda. Liksom sagan om klanen är berättelsen om Sverige just nu starkt identitetsskapande, och dessutom uteslutande, menar Dilsa Demirbag-Sten. Den handlar om svenska värderingar som något exklusivt, om vilka som hör hemma och vilka som inte gör det.

– Vad är Sverige? Jo, ”vi är minsann en nation som...”, ”vi är minsann ett folk som...”, etcetera. Allt fler kommer med tiden att känna att de inte ingår i det där, och till slut blir det en kärntrupp kvar som tar sig rätten att bestämma. Ju mer rigid storyn är, desto mer dödsdömd. Vi måste hitta en annan berättelse.

Berättarministeriet är ett försök till en sådan. Utifrån marknadsföringsmaterial och intervjuer med företrädare kan man koka ned den till några kärnord: tillit, kreativitet, självförtroende och samarbete.

– Den är en idé om ett Sverige där vi alla hjälps åt, en idé om att vi kan göra skillnad, en idé till och med om hur vi kan gå till väga för att göra skillnaden.

Dilsa Demirbag-Stens arbetsdagar ser mycket olika ut. I dag går hon igenom papper inför ett par dagars strategiarbete med den ledningsgrupp på tre personer som hon har direkt personalansvar för. I går planerade hon ett möte med statsministern och allt vad det innebär av säpostrul och förberedelser. Och så ska hon naturligtvis dra in pengarna. 

Men kanske är hennes viktigaste uppgift ändå denna: att skapa, gestalta och övertyga med Berättelsen. Hon menar själv att hon tränats i just de delarna genom att vara en skrivande person.

– Jag hör när storyn inte hänger ihop, när det är hål i berättelsen, i kommunikationsmaterialet. Och jag kommer snabbt till kärnan. När man skriver frågar man sig hela tiden varför? Varför gör huvudpersonen så här? Så är det också i den här verksamheten. Man måste hela tiden fråga sig vad syftet är med allting.

Den frågan har Dilsa Demirbag-Sten brottats med också i sitt eget liv. När hon var femton år bortförlovades hon med en man i Turkiet. Till sin mammas förtvivlan bröt hon förlovningen, som första person i släktens 800-åriga historia. Efter det hade hon en period då hon helst inte steg upp ur sängen.

Hon kan fortfarande i perioder känna sig uppgiven, inte minst över samhällsutvecklingen.

– Mellan det här att vilja skapa något nytt och tro att allt är möjligt finns en mörk energi i mitten. Jag är så långt ifrån den här käcka ledaren, du vet. För jag tror ju inte på den. 

Hennes man brukar säga att ”någon gång i februari vill hon skilja sig”. Nu är det inte så längre, försäkrar hon, men under många år brukade det kicka in där i februari någon gång: ”Det här är så meningslöst. Här sitter jag i en soffa på Östermalm, i ett helt tomt och meningslöst liv.” 

Den berättelse som Berättarministeriet utgör är därför livsviktig också för henne. Visst finns det annat som kan ge energi. Kulturen till exempel, framför allt musiken. I hennes Spotifylista hittar man allt från Jonathan Johansson till Bob Marley. En gång i tiden hade hon rent av en egen artistkarriär på gång. Och ett skivkontrakt klart. Men hon övergav allt det för studier i statsvetenskap.

– Jag ville inte missa föreläsningarna. Producenten sade till mig: Är du på riktigt? Alla andra diskar och serverar för att samtidigt kunna göra musik. Du är bortskämd, varför kan inte du också ställa dig i disken? Men jag pluggar ju för att slippa just det, sade jag. 

Kulturen är för henne rekreation. Hon går in i den för att koppla bort, för att återhämta sig och komma tillbaka med skärpt blick. Tillbaka till vad? Till samhällsfrågorna, så klart. Det är arbetet som håller henne upprätt även när det känns som om allting annat kommer att gå åt helvete.

– I rekryteringsprocessen kan jag vara en ren fara för verksamheten. Den vanligaste frågan jag får är: Vad betyder Berättarministeriet för dig? Jag svarar som det är: Det är min familj, jag är en politisk person, jag är flyktingbarn, livet är ändligt, livet är rätt meningslöst, jag är inte kristen, jag är inte religiös, så jag skulle inte kliva ur sängen om jag inte gick till jobbet och fann någonting meningsfullt. Det ger ett syfte till det korta livet vi har. Du hör ju, det skrämmer slag på vem som helst.

Berättelsen om Dilsa Demirbag-Sten? En visionär pessimist. En modig livrädd chef.

– Analysen överlämnar jag glatt åt dig.

TEXT: TIM ANDERSSON

 

Läs fler porträtt i Chefstidningen

Transportstyrelsens tidigare gd Maria Ågren

SKL:s vd Vesna Jovic

Microsofts kommunikationschef Johanna Snickars

 

*Som medlem i Akademikerförbundet SSR kan du läsa hela Chefstidningen på nätet, logga in ovan och bläddra i PDF:erna.

 

up 23